Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. Bortkommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter hand blef jag emellertid något modigare.
Jag gick ut om dagarna och tog staden och
människorna i närmare skärskådande. Men för de
uniformerade poliskonstaplarne hade jag en
särskild skräck. För hvarje gång jag mötte en polis,
ryckte jag till och såg helst att jag fortast
möjligt kom ur vägen för honom. Ofta vek jag af i
en gata eller tvärgränd för att slippa möta en
poliskonstapel, som jag såg komma på gatan emot
mig. Den där öfverdrifna skyggheten och rädslan
låg mig så i blodet, att jag hade mycket svårt
att öfvervinna denna obehagliga känsla. Det
händer mig än i dag, att jag vänder mig om med en
känsla af att polisen är mig i hälarna för att
arrestera mig och återföra mig till fängelset. Från
denna skräck blir jag nog aldrig helt befriad.
Efter hand har jag emellertid blifvit kvitt
denna förlamande folkskygghet; men det mörka
förflutna står dock icke att utplåna. Jag måste
alltid ha något att dölja. Och mitt prästbetyg
törs jag inte visa, ty jag har ingen frejd och inte
något medborgerligt förtroende. Någon riktig
människa blir jag visst aldrig mera. Och mitt
förflutna lif måste döljas som en mörk hemlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
