Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Det mörka förflutna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag en mansstämma halfhögt säga ett par bänkar
bakom mig:
»Se, där sitter en Nordlund nummer två»,
hvilket yttrande åtföljdes af ett undertryckt
fnittrande från de kringsittande.
Hvad skulle jag göra? Gå ut? Men då
hade jag väckt ännu mera uppseende. Det var
emellertid slut med min andaktsstämning. Mitt
hjärta värkte, mitt mod sjönk och någon
uppbyggelse af gudstjänsten var jag ej i stånd att kunna
tillägna mig. Den gamla skyggheten började
komma öfver mig igen, och hade det inte varit för
en min släktings bröllop, som just skulle firas i
de dagarna, så hade jag fortast möjligt rest
därifrån. Nu tyckte jag att det skulle vara roligt
att öfvervara ett bröllop, hvilket jag icke gjort
sedan jag var en pojke, då en syster till min far
gifte sig.
Men äfven här skulle det mörka förflutna
komma mig till mötes. Som jag sitter där bland
de öfriga gästerna — middagen var just afäten
och en del af sällskapet hade gått ut i trädgården
— hör jag till min stora förskräckelse en
högröstad stämma i myndig ton säga:
»Nå, Tillman, hur är det med den där grefve
Björn, han lär ju uppföra sig riktigt schangtilt i
fängelset?»
En pinsam, tryckande tystnad uppstod. Om
de ändå hade fortsatt och pratat och låtsat som
om ingenting händt. Men frågan var så sällsam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
