Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
b
:
|
FE 1 RAR TORG REON RER ALE ARISTA IEA TEE ESA
57
blodigheten lågo i strid med hvarandra.» Fruktan
för andras kyla, också. för omslag i hennes eget
sinne, kom henne att hålla tillbaka en gryende
tillgifvenhet och låta tiden stadga förhållandet innan
hon gaf sig fri. »Man känner icke ens sin egen
natur, förr än den slagit ut i handlingar», är ett
af hennes många djupsinniga ord. Men när hon
slutligen blef någons vän var hon sällsynt öppen och
tacksam för vänlighet. Ytterst kännetecknande för
hennes natur äro emellertid dessa ord om en hbegyn-
nande tillgifvenhet: Att hålla af någon är att bli
barn på nytt, och att vara umg, det är att känna
att man kan arbeta.
Arbetet — detta var för henne det första och
sista utom, under hela hennes lif, några få person-
liga förhållanden.
Man står där inför en annan af motsatserna
inom Ernst Ahlgrens personlighet. Medan hon in-
tellektuelt var så modärnt anlagd, så smidig, så väl
kunde lämpa sig efter många olika lynnes- och
meningsskiftningar, var hon till sitt eget innersta
skaplynne en mycket exklusiv natur, utan möjlighet
att dela eller dämpa sina våldsamt starka känslor,
en natur utan ersättningsmöjligheter.
Ett litet drag belyser denna förmåga att lidelse-
fullt omfatta ett enda förhållande. Hon har i Den
gamla Sevresporslinsgruppen skildrat sin sorg, då
detta lilla konstvärk såldes bort ur hemmet. Men
ännu skarpare kom denna sorg fram i ett yttrande,
hon en gång fälde; »Så länge den fans, såg jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
