- Project Runeberg -  Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid /
12

(1931-1932) [MARC] Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tämligen jämnt, så att gamla modeller på föremål
ändras och bytas ut mot nyare under årens lopp, först
naturligtvis i de mera tätt bebyggda och rikare trakterna,
där utländska uppfinningar tidigast komma in, senare i
avlägsnare bygder och sist i de mest undangömda och
från stora världen mest avskilda landsändarna.

Hur sågo då stenålderns människor ut i Sverge? Ja,
vad den allra äldsta tiden beträffar, vet man rätt litet
därom, men från stenålderns senare del finns det inte
så få, skelett bevarade, av vilka man kan sluta, att folk
då voro ungefär lika långa och hade ungefär samma
slags utseende som de nu levande svenskarna. I stort
sett voro de rätt högvuxna med kraftig och smärt
kroppsbyggnad och i allmänhet långlagda ansikten och
ovala skallar med utbuktad nacke. Likväl voro de icke
vad man kallar en »ren ras». Därtill skulle ha fordrats
att de första invånarna tillhört en och samma typ och
att sedermera praktiskt taget inga andra slags
människor kommit in i landet. Ingendera delen torde ha
varit fallet. Redan de första invandrarna hade nog ett
blandat påbrå, ty man vet, att Europa på istiden var
befolkat av flera olika slags människotyper, som ofta
förekomma blandade. Dessutom tyda många fynd på,
att under invandringstidens många årtusenden flera
folkböljor anlänt till Sverge från skilda håll, både från
söder och väster. Och därför är det ingenting att
undra över, att man i svenska stenåldersgravar anträffar
icke blott »nordiska långskallar» utan också en helt
annan typ med breda, toppiga kranier, som ha platt
nacke och kort ansikte och dessutom en del utseenden,
som stå mitt emellan de båda ytterligheterna och som
tydligen uppkommit genom en blandning av dem.

Därmed är dock i det hela ingenting sagt om dessa
människors verkliga utseende. Ty en »långskalle» kan,
när den är klädd i kött, hud och hår, se ut som en
hindu, en neger eller en svensk, utan att skillnaden fram-

träder så värst mycket på själva benstommen. Det är,
som förut sagts, mindre av skeletten som det dömts,
när man går ut från, att Sverges befolkning inte ändrat
utseende sedan stenåldern, än därav, att man inte kan
finna anledning till någon större förändring. Man kan
därför nog rätt lugnt föreställa sig, att hudfärg, ögon
och hår varierade inom ungefär samma gränser då som
nu, så att inga svenskar voro svarta, gula eller röda eller
hade negerhår eller negerläppar ens i urtiden. Däremot
torde det bland de ljushyade och blonda ha funnits en
del mörkare typer, då som nu..

Vad man däremot icke vet och ej kan veta är, vad
slags språk de jagande stammarna i urtiden talade —
eller ens om de alla talade ett och samma språk och
sålunda utgjorde ett folk i vår bemärkelse. Det är
betecknande för vissa primitiva stammar, att de leva var
för sig med var sitt språk utan att blanda sig med
varandra.

Å andra sidan kunna stenåldersfolk sprida sig över
väldiga områden med bibehållande av sitt språk och
allt som sammanhänger därmed — uttryck, sagor,
diktning. Så t. ex. kunna eskimåer från Sydgrönland tala
med sina stamfränder i Kanada och Alaska, fastän
de äro skilda åt av många århundraden och halva
jordklotet. Sverges urbefolkning kan sålunda ha haft. ett
gemensamt språk och detta språk kan ha varit en
föregångare till våra dagars svenska; men det är också
möjligt, att det motsatta förhållandet ägt rum och att det
urnordiska språk, vars äldsta rester vi kunna spåra först
under romersk järnålder (århundradena nälmast e. Kr.)
är ett senare inkommet kulturförvärv. Språk vandra
nämligen ej sällan över från ett folk till ett annat även
utan större omvälvningar i själva befolkningens
sammansättning. Det kan räcka med en kulturell eller
politisk maktförskjutning, åtminstone så länge ett folk
står på en relativt låg kulturståndpunkt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free