Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— visserligen ett par årtusenden tidigare — för att
finna motstycken, och likväl kan det nog sägas, att de
fenomenala egyptiska flintklingorna, om de också
kanske äro ännu skickligare gjorda, ännu tunnare och
jämnare än de svenska flintdolkarna, likväl inte alls äro så
ädelt och harmoniskt utformade som dessa. Se på
dolken på sid. 17. Bladet är inte en halv centimeter tjockt
i mitten och vi kunna även på bilden iakttaga, hur
flintsmeden med en mängd ytterst väl beräknade slag eller
pressningar fläkt av flintan från kanterna och inåt, så att
han fått fram de vackert svängda, knivskarpa eggarna
och den vassa udden. Skaftet är fyrsidigt i
genomskärning och har utmed alla hörnen en sicksackrand, som
gör det stadigare att hålla i.
De stora flintyxorna med fyrsidig genomskärning äro
icke så konstnärligt utformade, men vi måste beundra
dem för den symmetri och precision, varmed det
svårhanterliga materialet tillhuggits och slipats. Det finns
kvar åtskilliga hällar med nedslipade rännor, vid vilka
stenåldersfolkets hantverkare suttit och gnott sina
yx-ämnen. Det måste ha tagit veckor av hårt arbete att få
en stor yxa så polerad och jämn som många av dem äro.
Men en gång färdiga voro de också så goda
huggverk-tyg, ått de icke överträffades förrän årtusenden senare,
då man lärt sig framställa järnyxor med stål i eggen.
Vid försök har det visat sig gå förvånande bra att fälla
träd och snickra med nyslipade, skarpa flintyxor, och
inte bli de märkbart slöare heller, så länge man bara
lyckas klara dem för att bli »skämda» i eggen.
Brons-och järnyxor måste ha varit mycket vekare och mindre
motståndskraftiga, om de också på annat sätt haft sina
fördelar.
Emellertid har flintan i stora delar av Sverge varit
så pass sällsynt, att man måste räkna med den som
lyxartikel. Vardagsyxorna voro i stället gjorda av horn
och, särskilt senare, av tillknackad och slipad sten av
hårdare, finkornigare sorter, vanligen grönsten o. dyl.
I dessa stenyxor, som inte äro så hårda, men därför ej
heller så svåra att göra som flintyxorna, borrade man
småningom skafthål — borret var i regel ett rörformigt
ben, som vreds runt tillsammans med hård sand och
vatten och slipade ut en tapp, där hålet skulle vara.
Detta slags yxor kunna också ha former som vittna
om, hur ofantligt höga anspråk den yngre stenålderns
folk hade på fulländat arbete och vacker stil. De yngre
typerna, som komma hit med en kulturström från
Mellaneuropa, äro tydljgt påverkade av den där redan
rådande bronsgjutningskonsten. Vi se det både på hylsan
kring skafthålet och de upphöjda konturerna i kanterna,
vilka likna sådana ränder, som av sig själva uppstå i
gjutformens fogar. Men i stenen ha de använts som
ornament, och det med en utmärkt verkan.
Även inom lerkärlstillverkningen når man i de mest
försigkomna trakterna, särskilt i Sydsverge, fram till en
verkligt konstnärlig kvalitet, som sedan inte på långa
tider framåt överträffas.
Egendomligt är att iakttaga, att denna skönhetsdrift,
som så tydligt utmärker det nordiska stenåldersfolkets
hantverk redan i de äldre tiderna, och som mot slutet
av stenåldern ger Norden en enastående rangplats på
stenhantverkets område, egentligen inte tar sig uttryck
i vad vi skulle kalla »konst».
I förhållande till mängden av stenåldersföremål i våra
museer äro de, som antingen helt och hållet gjorts för
att vara vackra eller utstyrts med bilder och ornament,
förvånansvärt få. Och de grupper av föremål, där
ornament förekomma, d. v. s. huvudsakligen
lerkärlen samt ett och annat benföremål, äro verkligen inte
mycket att skryta med i jämförelse med flintdolkarna
eller stridsyxorna. Det är som om det inte vore samma
slags människor, de som ristat naiva rut- och
prickmönster, även i bästa fall rätt skeva och vinda, i lerkärlen,
och de som format den motspänstiga stenen på
millimetern så, som de velat ha den. Troligen ligger verkligen en
god del av förklaringen i skillnaden mellan tillverkarna
av lerkärl och stensaker; de förra voro sannolikt
kvinnor, de senare voro med säkerhet män!
Detta låter förskräckligt i våra dagar, men stenåldern
var inte i allt lik vår tid. Dessutom behöver en bristande
konstnärlig precision hos lerkärlen inte betyda, att
kvinnorna hade sämre anlag för handarbete, utan endast, att
de mera sällan fingo tillfälle att utbilda sig till
specialister — en sak som gått igen ända in i vår tid. Vilken
kvinna som helst gjorde sina lerkärl och totade till dem
så gott som hon i brådskan mellan matlagningen,
jordbruksarbetet och amningen kunde hinna. Men de män,
som tillverkade de mästerliga vapnen voro troligen rätt
få, och de behövde inte göra annat, ty andra män
betalade dem för deras arbete — eller -hade gjort dem till
slavar just för att få detta arbete gjort. Fria eller slavar
— de måste ha varit yrkesmän med åratals utbildning
och speciella anlag.
Men sådant folk hade man inte tänkt på att hålla sig
med bara för grannlåts skull under stenåldern. Att vara
konstnär var ännu inte något yrke jämförligt med det att
vara flintsmed.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
