Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BRONSÅLDERSKULTUR
Ungefär lika långt före vår tideräknings början som
vi nu äro komna efter samma tidpunkt, rådde ett
betydligt mildare och torrare klimat här i landet än nu.
De sydligare skogsträden, framför allt eken, bildade
yppiga bestånd långt upp i norra Svealand och trakter,
där sedermera väldiga mossar med snåriga tallar utbrett
sig, dölja ännu i sitt djup rester av en präktig,
högstam-mig timmerskog, som växte här under slutet av sten- och
början av bronsåldern.
De sädesslag, som denna tids jordbrukare
företrädesvis odlade, vete, hirs och korn, höra också hemma i ett
sydligare klimat än det, som nu råder i största delen
av Sverge, och djurvärlden visade likaledes en större
likhet med Mellaneuropas än den nu gör; ty hjort, uroxe,
bison och vildsvin trivdes ganska högt uppe i landet.
Och det är djur, som kräva rikligt med foder och inte
trivas med alltför långa och snörika vintrar.
Bronsåldersmänniskorna ha på åtskilliga ställen i
Sverge, främst i mellersta Bohuslän, i Norrköpingstrakten och
i trakterna sydväst om Uppsala, lämnat efter sig en
ganska stor mängd illustrationer till sin historia. Tyvärr
sakna vi alla texter till dessa i släta hällar inknackade
tavlor, ty skrivkonsten var ännu ej införd här i landet, fastän
den redan var urgammal i de stora rikena kring Eufrat
och Nilen och känd även hos främre Asiens och Egeiska
havets kustfolk.
Det är verkligen stor skada att bronsåldersfolket ej
kunde skriva och nästan lika illa är det, att det dröjde
ytterligare över tvåtusen år efter hällristningarnas tid,
innan deras ättlingar kommo på den idén att sätta sina
gamla sagor och sägner om fornvärlden på pränt. Ty då
var nog det allra mesta av bronsålderns minnen totalt
borta. Det var inte så väl här som i Grekland, där de
ho-meriska sångerna diktades bara något halvt årtusende
efter trojanska kriget och medan ännu minnet av den
glänsande bronsåldern levde friskt kring atridernas
borgar och gravar.
Nu talar bronsåldern ett stumt språk till oss. Och på
sätt och vis är det svårare att förstå än stenålderns, ty ju
rikare den kultur är, som råder här under andra
årtusendet f. Kr., dess flera och konstigare gåtor bjuder den på.
Det är inte längre fråga om ett folk av jägare och
fiskare, som på sitt enkla sätt dra sig fram med det som
naturen bjuder dem. Inte heller räcker det att tänka sig
detta folk förvandlat till små jordbrukande stammar,
var och en odlande sin hemtrakt, släktled efter släktled,
för att sedan bäras upp till gravkammaren och samlas
till sina fäder.
Här händer så mycket under bronsåldern. Världen
har vidgats så mycket för nordborna, att vi knappt veta,
vad vi skola tro. Hällristningarna vimla av stora båtar,
fullsatta av folk mellan de höga, svängda stävarna. Det
är liv och rörelse, färd och fart överallt.
Samma språk tala fynden. Vår store fornforskare
Oscar Montelius kunde resa från land till land genom
hela Europa ända ned till Medelhavet och känna igen
bronssaker, till vilka han hade maken i sitt museum på
Blasieholmen — italienska, ungerska, engelska saker, som
hamnat i Sverges jord.
Själva namnet på denna tidsålder är utländskt. »Brons»
kommer av namnet Brundisium, som var det romerska
namnet på den italienska hamnstad, Brindisi, därifrån
ännu i dag passagerarbåtar till Egypten, Kreta och
Palestina utgå. Inte för att all brons utskeppades från
Brundisium, men den kom i alla fall ursprungligen från
det hållet, liksom kopparen kom till Europa från de
trakter, där man visste att Cypern låg, och fick sitt
namn därav.
Koppar och tenn — vanligen 9 delar av den röda och
en del av den vita metallen — behövde man för att gjuta
bronssaker. Det är inte små mängder av dessa metaller
som under bronsålderns årtusende fördes hit upp till
Norden, att döma av de många tusen bronssaker från denna
tid som hittats och alltjämt hittas i jorden — och
likaledes att döma av de väldiga ringar, halsband och
bro-scher, som begagnades av dem, som ville vara fina här i
landet på den tiden. Naturligtvis var bronsen dyr, så
långt som den skulle fraktas. Den blev aldrig vad senare
det inhemska järnet blev. Men den blev en god ersättare
för flintan, som man ju redan var van att köpa
söderifrån i största delen av Sverge. Om man importerade
flinta från Skåne eller brons från Österrike — det kunde
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0031.html
