Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BRONSÅLDERSFOLKETS
ANDLIGA VÄRLD
En mängd av de figurrika, gåtfulla hällristningarna
kunna tolkas — och ha tolkats — som framställningar
av bronsålderssvenskarnas religiösa sedvänjor och
trosföreställningar. Vissa av dessa tolkningar ansluta sig till
bättre kända kulturer vid samma tid — det rör sig
ungefär om tiden för Israels uttåg ur Egypten, de
kretisk-mykenska väldenas sista blomstring, den egyptiska
kulturens höjdpunkt och begynnande förfall, det
babyloniska väldets segerrika framträngande över främre Asien.
Ur de stora fornkulturernas rika bildvärld kan man nog
leta upp åtskilliga framställningar av gudamakter och
deras dyrkan, som visa slående överensstämmelser med
det man ser (eller tror sig se) på hällristningarna. Men
den källa, man då öser ur, har den svagheten att vara så
rik, att man kan hitta nästan vad som helst där, om
man bara söker. Och hällristningarna äro i många fall
så otydliga och svårtydda, att man också kan se nästan
vad som helst i dem. Där en ser en plöjare, som driver på
sina oxar med ett spö, ser en annan en präst, som bär
det heliga livsträdet över åkrarna under en
fruktbar-hetsrit. Där en på sin höjd urskiljer en man och en
kvinna som stå tillsammans och ett stycke därifrån en man
med höjd yxa (ovisst om han har något att skaffa med
de andra), ser den andre ett bröllop — eller kanske rent
av ett låtsat bröllop, sådana som plägat ingå i
fruktbar-hetskulten hos många folk — där två sammanvigas av en
tredje med hjälp av den heliga yxan, solens eller åskans
symbol. Släpa några en båt, så är det inte fråga om
transport, utan en procession med det heliga skeppet, sådana
som egypter och senare även romare brukade anställa
om vårarna, och om två män gå med något som ser ut
som en stor, fyrkantig håv (glip kallas de nuförtiden)
så är det inte en håv, utan ett »heligt nät».
Säkerligen är det så, att hällristningarna ibland,
kanske t. o. m. ofta innehålla religiösa idéer och även
stundom gjorts för att tjäna religiösa eller magiska syften.
Men å andra sidan är det långt ifrån bevisligt, att de
alltid haft en dylik mening, och framför allt kan även
religiös bildkonst innehålla många tavlor ur verkliga livet.
Det har den gjort i forntiden och det gör den ännu.
Man får dessutom vara ytterst försiktig, när man tolkar
i och för sig illa utförda och illa bevarade bilder från
ett folk, om vars tankeliv man egentligen så gott som
ingenting vet. Att de voro samtida med egypterna,
vilkas idéer delvis äro tillgängliga för oss genom samtida
skrifter, hjälper oss föga, ty de stodo säkert inte i direkt
kontakt med Egypten. De hade nog ingen aning om,
att Egypten fanns, lika litet som egypterna visste något
om dem. T. o. m. hos ett högt kultiverat grannfolk till
Egypten, kretenserna, kan man endast styckevis och
oklart tolka de religiösa symboler och bilder som
förekomma, emedan man icke lyckats läsa deras skrift. Och
här uppe fanns ju ingen skrift!
Tack vare en del andra fynd vågar man dock med
ganska stor visshet påstå, att en del hällristningsfigurer
äro religiösa symboler. Det gäller framför allt rundlar,
ofta markerade som spiraler, någon gång som hjul med
fyra ekrar, samt stora, stundom parvis framställda
yx-bilder. Man har funnit små miniatyrvagnar, förspända
med hästar, som uppburit en kantställd, rund
bronsskiva. Ett dylikt ekipage i fullständigt skick finns i
Danmark, medan de svenska äro spolierade. Det torde éj
vara för djärvt att tro, att dessa skivor föreställa solen,
som man sålunda tänkte sig dragen av hästar — en idé,
som länge levde hos de klassiska folken. Att man gjort
sig bilder av’ solen i brons eller huggit in den i sten,
sammanhänger helt visst med olika former av dyrkan, som
man ägnat det livgivande himlaväsendet.
Även yxor har man funnit, som alldeles tydligt haft
ett annat än praktiskt syfte. Redan på stenåldern lades
små dubbelyxor av bärnsten i gravarna. Från en tidig
del av bronsåldern härstamma ett par väldiga bilor —
av den ena finns dock blott ett stycke kvar — som
hittats i Södermanland; de äro, liksom ett par liknande
från Danmark, gjorda av helt tunn brons över en
ler-kärna. På skaftknoppen, yxhammaren och mitt för
skafthålet ha de pålagda gyllene knappar som omslutit
en pärla av bärnsten. Man kan vara viss på, att så
dyrbara och praktiskt oanvändbara föremål icke gjorts för
ro skull. Och när man ser, att liknande yxor ristats som
heliga tecken inne i Kiviksgraven samt vet, att yxan
som helig symbol förekommit spridd över stora delar
av världen både under denna och andra tiderr har man
nog rätt att säga, att den ingick i
bronsålderssvenskarnas gudsdyrkan som en bild av eller symbol för någon
gudomlighet — kanske åskan, vars viggar ännu i sen
tid ansetts ha formen av en yxa. (Stenyxor, funna i
jorden, ha av allmogen kallats åskviggar eller Torviggar.)
Om man sålunda vågar sluta sig till, att folk för 3,000
år sedan ägnade naturmakterna gudomlig dyrkan och
att detta skedde med dyrbara och väl förberedda
ceremonier, så är det däremot svårt att säga, om de också
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0047.html
