Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FATTIGDOMENS TID
Någon gång mot slutet av bronsåldern, ungefär vid den
tiden då profeten Amos predikade för Israels hövdingar
och präster om deras överdåd i smycken och möbler och
deras obarmhärtighet mot de fattiga och ringa i landet,
skedde något besynnerligt i Norden.
Och det skall ske på den dagen,
säger Herren, Herren,
att jag’skall låta jorden sjunka i mörker
mitt på ljusa dagen.
Jag skall förvandla edra högtider till sorgetider
och alla edra sånger till klagovisor.
Jag skall hölja säcktyg kring allas länder
och göra alla huvuden skalliga.
––-— Se, dagar skola komma
säger Herren, Herren.
då jag skall sända hunger i landet.
(Amos 8: 9—11).
Något sådant måste ha skett även här i Norden.
Den strålande bronsåldern tar slut någon gång omkring
700 f. Kr., och i dess ställe har man just ingenting att
uppvisa. Århundradena närmast härefter — nästan ett
halft årtusende — kallas ofta för den fyndlösa perioden,
och detta icke blott här i Sverge utan i länderna runt
Östersjön, ja t. o. m. i England råder samma underliga brist
på fynd.
Den stora »fimbulvintern», en utpräglad försämring av
klimatet i hela norra Europa, har av många forskare,
främst av professor R. Sernander, satts i samband med
denna kulturella nedgångstid. En serie strängare vintrar
och en ihållande period av starkare nederbörd gjorde
landet ofruktbarare, översvämmade många låglänta slätter,
som burit rika skördar, flyttade de fruktbärande trädens
— till dem hörde även eken — gräns söderut och
förvandlade präktiga, villebrådsrika skogar till sura myrar, där
ingenting av värde fanns att hämta.
Men andra forskare ha icke velat nöja sig med den
förklaringen på den kraftiga nedgång i kultur och
befolkningsantal, som man ser sig nödsakad att räkna med. De
ha i stället sökt orsaken till olyckan i politiska
omvälvningar ute i Europa under denna tid.
Nere i Medelhavsländerna växte just som bäst de
grekiska och feniciska kolonialväldena fram, och den på
järnet stödda kulturen blomstrade starkt. I Italien härskade
de gåtfulla etruskerna, troligen invandrade från Mindre
Asien, men Rom var grundlagt och visade snart, att dess
folk hade varginnans blod i sina ådror. Mellaneuropas
folk, delvis av numera helt utplånade stammar, stodo i en
oavbruten förbindelse med Médelhavsländerna, och om
de också, att döma av många och rika fornfynd, voro
barbarer, saknade de likväl varken handaskicklighet eller
rikedom, överallt se vi bronsen avlösas av järnet, som
flera århundraden tidigare börjat tillverkas i stor skala
längre i sydost — enligt vad man nu anser var det hos
några folkstammar vid Svarta havets sydkust, som
järnproduktionen först kom igång. (Likväl är det alls ej
uteslutet, att man utanför vår kulturkrets haft järnålder
ännu tidigare, t. o. m. utan föregående bronsålder, såsom
t. ex. i vissa delar av Afrika).
Denna blomstrande mellaneuropeiska järnålder, vars
första århundraden pläga kallas »Hallstatt-tid» efter en
viktig fyndplats, Hallstatt i Österrike, där man hade stora
saltgruvor på denna tid, är endast svagt företrädd i
Norden, och svagare, ju längre uppåt Sverge och Norge man
kommer.
Men i hela Mellaneuropa — anda från England och
Spanien till Mindre Asien — sker mot slutet av
Hallstatt-tiden och under den följande perioden, den s. k. La
Téne-tiden, en märklig omvälvning. En stam, som har sina
boplatser i trakterna omkring Rhens och Donaus källor och
som talar ett med de italienska folkens besläktat,
indo-europeiskt språk, breder ut sig genom väldiga
folkvandringar och erövringståg. Vid tiden omkring 300 f. Kr.
stå dessa s. k. kelter på höjden av makt. Deras kultur är
enhetlig och i sitt slag lika fulländad som en gång den
gamla nordiska bronsålderskulturen var. De stå ingalunda
på någon helt barbarisk ståndpunkt. Särskilt i Frankrike,
som de helt behärska, lära de mycket av de grekiska
kolonisterna i Marseille. De ha ordnat myntväsen, städer, ett
förträffligt, delvis som industri organiserat hantverk, de
ha lärt sig att skriva och ha sin egen andliga kultur, som
framför allt odlas av prästerskapet, druiderna. Deras
härar äro mäktiga nog att erövra själva Rom, de härja
Grekland och vinna land på asiatiska sidan av
Hellespon-ten, där de »galater» till vilka Paulus flera hundra år
senare skrev, voro deras avkomlingar. De erövrade också
hela Storbritannien och Irland.
Nu menar en svensk forskare, professor Sune
Lindqvist, att det är kelterna som med vilja avstängt sina
germanska grannar från förbindelsen med de rika
Medelhavsländerna och därigenom isolerat dem och gjort dem
utfattiga. Denna hypotes är måhända svår att leda i bevis.
Framför allt frågar man sig kanske, varför kelterna skulle
ha haft något emot att handla med nordborna och köpa
deras bärnsten, skinn och andra varor. Å andra sidan är
det uppenbart, att nordfolken, när det keltiska storväldet
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0049.html
