Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid / 51 (1931-1932) Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I Hagestadsborg i Skåne har gjorts ett av de fa stora fastlandsf ynden av romer ska denarer. Den ovan avbildade sammanställningen, som är gjord i Statens Historiska Museum, visar en serie mynt ur detta fynd, där romerska kejsare från Nero (34—68) till Septimius Severus (193—211) och ett antal kejsarinnor under samma tid äro representerade.

var bruten. Kontakten med de stora kulturländerna
återknöts och blev hastigt allt livligare.

Från denna tid hör också den stora världen talas om
svenskarna. Märkligast och utförligast är den utmärkta
romerska historieskrivaren Tacitus’ berättelse i hans bok
»Germania», som skrevs någon gång vid slutet av 1
ootalet e. Kr. — ungefär en mansålder efter det Paulus var
som livligast verksam.

Tacitus beskriver »svionernas folkområden» såsom
mäktiga genom sina beväpnade härar och flottor. Deras
skepp äro vad vi skulle kalla snipor, lika i båda ändar. De
segla inte, utan ro, och det med lösa åror, så att de kunna
gå med fören eller aktern först, hur det lämpar sig.
Underligt nog säger Tacitus mycket tydligt ifrån, att landet,
skyddat av havet från fientliga infall, är fredligare än
någon annan germansk landsända, så att folket icke bär
vapen. Detta tillskrives en enväldig konungamakt, som
förvarar alla vapen under bevakning av en träl. Bok-

stavligen är detta naturligtvis inte sant. Det finns just från
denna tid tillräckligt mycket vapen i gravarna i Sverge,
för att motbevisa Tacitus. Vad han har hört och spunnit
vidare på är väl endast, att man i svearnas av konungar
styrda stater — kanske i stort sett föregångarna till våra
nuvarande landskap — kunde se folk gå omkring
obeväpnade, precis som man såg dem i Italien och Grekland
— men inte i Tyskland — på hans tid. Möjligen har han
dessutom fått höra talas om, att man på svenska fartyg
hade besättningens vapen inlåsta i en kista, ty så
brukades det även på vikingatiden. Skeppsdisciplinen var
f. ö. strängare i Norden än på andra håll ännu mot slutet
av medeltiden, säkert en rent urgammal
sjökrigsorganisation hos folk, som varit vana att tillbringa en stor del
av sitt liv på krigiska eller i alla fall farliga sjöfärder.

Ölands och Gotlands romerska järnålder är — som
förut sagts — i hög grad präglad av förbindelserna över öst
preussen och Polen med goternas land i sydost.

5’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>