Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FOLKENS MODERKVED
Från och med 400-talet e. Kr. stodo germanfolken inte
längre som en ständigt hotande fara utanför det romerska
Europas gränser. Nu var det germaner som behärskade
Italien, Frankrike, England, Spanien och Nordafrika. I
östern, dit resterna av det gamla Medelhavsriket dragit
sig samman, kunde endast den mest-raffinerade
diplomatiska konst och tillgången till Främre Asiens och Egyptens
outtömliga rikedomar hålla de okuvliga och
byteshungriga nordfolken stången.
Nu avspisas inte längre Tysklands allemanncr och
franker med mutor i billigt silver. De gå in över romarrikets
gränser, taga det bästa av de rikaste trakternas jord till
underhåll åt sina konungar och hertigar, dela upp de
väldiga storgodsen mellan sina stormäns följeslagare och
sätta tyska krigare i de romerska soldatkolonisternas
ställe på bondgårdarna. Köpmännen och hantverkarna i
städerna betala numera sin skatt icke åt romerska
publi-kaner, utan åt ljushåriga och rödhylta germanska
herretjänare, som äro skickligare i att hantera käppen än
skrivpennan.
Det blir en underlig tid, den som nu följer. De
århundraden, som förflyta mellan det västromerska kejsardömets
slutliga fall och det germanska kejsardömets födelse —
Karl den stores kröning i Rom — äro ej blott att betrakta
som en förfallets och barbariets tid i Europa. Mer och mer
har forskningen visat, att det i stället är en nyskapande
och verksam tid, under vilken det nutida Europas drag
börja framträda på alla områden. Och då vår världsdel
ännu i dag politiskt och kulturellt behärskas av nationer,
som framväxte under dessa fyrahundra år såsom resulta’
av germansk erövring av och anpassning till den äldre,
huvudsakligen keltisk-romerska befolkningen, kunna vi
kalla denna folkvandringarnas tid för Europas födelsetid.
Av Nordens folk är det väl endast danskarna som
direkt ha hand med i detta arbete. Från Jyllands
sydligaste delar kommo en del av de angler, som på 400-talet i
sällskap med de nordtyska saxarna erövrade Britannien
och gåvo det dess nya namn, Anglia — England.
De svenska inslagen — liksom troligen också en del
norska — i den världserövrande germaninvasionen
tillhörde, som vi redan sett, ett äldre skede, de tider, då
Götaland och Gotland gåvo ifrån sig goternas förfäder
till Östersjöns sydöstra kustländer. Detta betyder ej, att
svenskarna sutto overksamma under den följande tiden.
Men de vandrade inte längre ut i stora massor. De hade
tydligen plats nog hemma — och förtjänst nog också
— utan att behöva slåss om romarväldets spillror.
De förnämsta germanfolken i Sydeuropa, östgoter,
västgöter, longobarder och heruler, och många andra
mindre stammar, som grundade riken i Italien, Spanien,
Sydfrankrike och Nordafrika, berättade för vem, som
ville höra det, att de ägde sitt ursprung i norr, i
Skandinavien. De skulle inte så öppet ha spritt ut detta fafesum,
om det kunnat minska deras ära. Ty historieskrivningen,
sådan den bedrevs av goten Jordanes eller longobarden
Paulus, var inte avsedd att knäcka historiska nötter åt
vetgiriga studenter och professorer, utan att sprida glans
och hjälterykte över förfäderna och därmed höja sitt folks
självförtroende och andra folks aktning. Med stolthet
förkunnade dessa kristna och latinkunniga män, för vilka
all högre bildning och kultur ändå måste ha hört hemma i
Rom, Athén och Jerusalem, att deras stamheroer och
sago-hjältar hade ett helt annat och rakt motsatt ursprung —
den yttersta Norden. De skulle icke ha kunnat göra detta,
om icke denna del av världen stått högt i anseende hos
samtiden, på sitt sätt lika högt som de stora orterna i
södern. Det kan inte ha varit något fattigt land med
svultna, smutsiga vildar, de utpekade som sitt hem. Även
om det förskönades och idealiserades av ryktet, även om
det var avlägset nog för att undandraga sig sydfolkens
närmare kontroll — så pass känt var dock Skandinavien
redan, att det måste ha givit något fog för sin äretitel:
»folkens moderkved», annars skulle de, som brukade den,
ha gjort sig själva och sina landsmän en grov björntjänst!
På joo-talet förde den bysantinske kejsaren ett stort
krig med goterna i Italien. Hans armé åtföljdes av en lärd
skriftställare och historiker, Prokopios, som lämnat
eftervärlden noggranna redogörelser för tidens stora händelser.
Bl. a. berättar han, att det nyligen inträffat märkvärdiga
saker bland herulerna, ett av de med goterna förbundna,
tidvis mycket mäktiga germanfolken. De hade vid
500-talets början ännu varit hedningar och bott norr om
Donau, men på grund av olyckliga krig med andra
germaner hade de blivit tvungna att ge sig in under östroms
välde och fått boplatser på Balkanhalvön, i Illyrien. En
del av folket föredrog dock att återvända till Norden,
därifrån de härstammade, och de hade lyckligt genomfört
den långa vandringen genom östra Tyskland, som nu var
befolkat av slaviska stammar, genomtågat Jylland och
över de danska öarna nått »Tule» — det namnet använ-
6l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0069.html
