Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen i början av århundradet. Hans son hette Ottar,
som i, sagorna kallas »Vendelkråka» och som såges ha
höglagts »i Vendel». I Vendels socken norr, om Uppsala
finns en stor kungshög, som länge kallats Ottarshögen.
Slutligen skall Ottars son Adils ha begravts i Uppsala.
Två av Uppsalahögarna, »Odens hög» närmast
kyrkan och »Tors hög» längst i sydväst, ha utgrävts under
1800-talet. Ottarshögen i Vendel undersöktes 1916.
Alla tre innehöllo rester av brända män, vilka
varit försedda med präktiga guldsmycken och andra
dyrbara saker. Inga vapen ha funnits i gravarna. I Ottars
hög fanns bl. a. ett bysantinskt guldmynt, präglat år 476
eller 477, senare buret som hängsmycke och mycket nött.
Alla gravarna tillhöra 500-talet.
Det anses otvivelaktigt, att vi här ha rester av
Sveaväldets äldsta namnkända konungar. Det har
framkastats, att frånvaron av vapen i de väldiga, med stor möda
och kostnad uppförda och eljest dyrbart utstyrda
gravarna ytterligare bestyrker, att konungar här ligga
jordade. Konungavärdigheten hos svearna tycks
nämligen ha varit något annat och fprmer än de vanliga
kri-garhövdingar, som buro konunganamn här och där i
bygderna. Korade av folket voro de kanske redan vid
ienna tid, ehuru Tacitus’ gamla uppgift om det
svenska enväldet ger en anledning att betvivla detta.
Säkert är,. att de samtidigt också voro arvkonungar och
sålunda tillhörde ett särskilt, över allt folket upphöjt
släkte. Deras sentima krönikeskrivare tillskrevo dem
gudomlig börd. Stamfadern skulle ha varit Frej, »Herren»,
en urgammal fruktbarhetsgud med makt över äring och
allt livets fortplantning i svearnas land. Den makten hade
deras ättlingar, Uppsalas konungar, enligt sagorna. Och
hade de inte den makten, blev det oår och nöd i
svea-landen, då kunde det gälla konungens liv. Ty då
krävdes en ny, med full livskraft och gudafaderns ynnest
utrustad konung.
Säkerligen urgammal och redan i full blomstring på
den tid det här gäller, var också den hela sveaväldets
heliga offerplats, som låg någonstädes tätt invid Gamla
Uppsala högar ännu på 1 ooo-talets slut. Vi skola spara
skildringen av den till ett senare kapitel (sid. 75). Men
här skola vi bara minnas, att de konungar, som
brändes och höglades vapenlösa i de väldiga
kungshögarna, efter all sannolikhet snarare voro svearnas
överstepräster, levande representanter för all ymnighets och
lyckas gudomliga givare, än deras politiska hövdingar
och härförare. Måhända ingingo icke vapen i dessa
Frej-ättlingars officiella utstyrsel. En skära skulle kanske ha
passat bättre än ett svärd i de gamla Uppsalakungarnas
händer.
Men i Vendel, i Ulltuna, i Tuna i Alsike socken och nu
senast i Valsgärde, en halvmil norr om gamla Uppsala,
har man hittat gravar av helt annat slag från en tid, som
kanske blott är en mansålder senare än den yngsta av
Uppsalahögarna — alltså omkring 600.
Det är underliga gravar, typiska under denna tid för
ett centralt Sveaområde och, måhända, för en viss grupp
av rika hövdingar — adel, skulle vi kunna säga — inom
det området. De döda ha begravts utan likbränning. Det
är på sätt och vis ett nymodigt skick, om det också, som
vi sett, förekommit’ här och var redan på romersk
järnålder. När det nu dyker upp är det i förening med en
oerhört påkostad, fullständig utrustning, med praktfulla
vapen, hästmunderingar, smycken, kittlar, verktyg och
dessutom med hästar, hundar och falkar, nötkreatur och
svin — och alltsammans nedlagt i en god, sjöduglig
rodd-snipa, stor nog att gå både på Fyris och ut i Mälaren med.
Själva seden att lägga ned så dyrbara saker i graven
är vid denna tid känd bland flera germanfolk nere på
kontinenten, både hedniska och kristna. Redan om
västgöternas konung Alarik berättas det, att han begrovs med
underbara skatter på botten av en flod, för att ingen
skulle kunna plundra hans grav. Frankerkonungen
Childe-bert, som begrovs i Tournai år 481, blev mindre
lycklig. Hans grav påträffades år 1653 och befanns
innehålla underbara vapen, inlagda med guld, slipade
stenar och färgat glas, smycken och guldvävda kläder och
en signetring med inskriften »Childerici regis».
Det är gravar av detta slag som bli på modet i Sverge
under senare delen av folkvandringstiden. De ha nog ej
tillhört sveakonungar — därtill äro de för många och
för ocentralt placerade — men förnämt och ättstort
folk ha de tillhört. Det syns inte bara på den präktiga
utstyrseln — hjälmar och svärd av sådant arbete buros
ej av vanligt folk — utan också på den omständigheten,
att båtgravarna i Vendel och Valsgärde ligga sida vid
sida i obrutna serier, som tillhöra generation efter
generation ända från 600-talets början ned till 900-talet,
över 300 år eller, summariskt räknat, ungefär tio
släktled. Det egenartade begravningssättet, olikt och
oberoende av gravskicket runt omkring, tyder på, att det är
medlemmar av en och samma släkt — hela tiden rik
och konservativ — som här samlats till sina fäder.
Märkligt är också, att det är en från kontinentala
förebilder utgången, men just i Svealand (och på Gotland)
särpräglad konststil, som präglar de underbart vackra
och konstnärligt utförda Vendelfynden och deras
motsvarigheter. Stilen, som hör till det förnämsta germansk
konst har skapat, kallas numera ofta endast
»Vendel-stil». Till dess särdrag höra rika beslag i invecklade,
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
