Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häpnad hos folk, som vant sig vid att på modernt sätt lita
till specialister för allt sådant arbete.
Duktiga, händiga och oförskräckta voro dessa »ros»,
därom äro alla vittnen ense. Dessutom voro de otroligt
lystna efter vinst och byte. De voro inte ute för att på
österlänningarnas lättjefulla sätt bara skaffa sig sitt
livsuppehälle. Det hade de kunnat få hemma också. De voro
ute för att bli rika. De hade organiserat sig över hela det
väldiga landområdet mellan Polen och Ural för utt nå
detta syfte. Allt pälsverk, all honung, allt vax, som slaver
och finnar lyckades utvinna ur sina rika skogstrakter,
hade de lyckats lägga beslag på, innan det kom ut i
handeln. Det skedde i första hand på de många små
stationerna vid det nordryska skogslandets floder samt vidare
på de stora marknaderna i Novgorod, Smolensk, Kiev
och andra nordmannastäder. Här köptes varorna upp av
storköpmännen, som sände dem med karavaner söderut
— i någon mån också västerut till Saxland, Frankland
och England.
På Orientens och Konstantinopels torg sålde
karavanerna sina varor — även slavar utgjorde en viktig artikel
— och för en del av pengarna köpte de siden, dyrbara
metallarbeten, kryddor, läkemedel och andra
österländska varor. Resten av förtjänsten växlade man in i lätt
transportabel valuta, silvermynt eller enkla
silvertrådsspiraler, som man kunde lägga i pungar och säckar. En
dylik resa från Finska viken ned till Bosporen gick inte
fort. Inte därför, att själva förflyttningen behövde ta så
lång tid. Vi minnas, att Karl XII red på 14 dagar från
Rumänien till Stralsund. Det hade nog vikingatidens
svenskar kunnat göra också. Men de hade ju affärer att
sköta hela vägen, och ej sällan råkade de kanske ut för
apgrepp av strövande turkiska nomader eller
upproriska slaver, som fördröjde dem. Islossning,
översvämningar och väderleksskiften kunde också försinka
resan. Och väl framme i »Miklagård» det rika och
sköna Konstantinopel, eller i någon av Kaspiska
havets kustorter eller de gamla grekiska kolonierna vid
Svarta havet, gjorde de sig säkert ingen brådska. Vi veta
av handelsfördrag mellan nordmännen och kejsaren i
Bysanz, att de hade rätt att uppehålla sig sex månader i
Miklagård, där de åtnjöto tullfrihet för sina varor, visst
underhåll från staten och bl. a. även fritt tillträde till de
offentliga baden, stamorterna för all österns lyx och
vällevnad. Man kan gott förstå, om de uppländska och
gotländska sjöbussarna med gott om silver i pungen och ett
halvårs släp och lägerliv bakom sig, togo skadan igen på
badhusens marmorbänkar, där de läto svartmuskiga
greker massera och olja sig, medan de smuttade på sött,
iskylt vin och åto kanderade sydfrukter och konfekt, tills
de glömt, hur det härskna fläsket i skeppstunnorna
smakat.
Det är då inte heller att undra på, om t. o. m.
mohammedanska skildrare häpna en smula över den
fördomsfrihet, varmed dessa »ros» behandla åtskilliga av
moralens bud, särskilt i sitt beteende gent emot kvinnorna. Det
fanns nog inte mycket i deras tro på Oden och Tor och
slavernas gudar, som kunde hejda dessa hungriga sjömän,
stridsmän och köpmän när det gällde att tillfredsställa de
kroppsliga begären. Rikedom, maktutövning och ett
mannamodet prövande äventyrsliv äro inte heller ideal av det
slag, som kunna göra en människa mild och hänsynsfull
mot andra, behärskad och sträng mot sig själv.
På sin höjd kunde väl en vidskeplig fruktan för Vite
Krist och andra gudomligheter, som de mötte i österns
städer, då och då väcka till liv en viss tvekan inför djärva
och måttlösa dåd. Men i så fall var den praktiska
nordbon inte länge rådlös. Antingen lät han »primsigna» sig,
d. v. s. ställde sig som lärjunge i porten till kristendomens
tempel, dock utan att definitivt avlägga sin gamla
hedna-människa i dopet. Därigenom åtnjöt han jämte de gamla
gudarnas, även i någon mån de kristnes Guds hjälp,
troddes det. Eller också skaffade han sig — som en gång
goterna gjort i och med runskriften — en del amuletter och
heliga tecken från kristna och mohammedaner, som voro
bra att ha som skydd därute i den främmande världen.
 |
| Trolldosan från Bäls socken på Gotland med ett vål bevarat ormskelett är ett ganska enastående fynd. Originalet i Statens Historiska Museum. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
