Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GUDAR OCH MAKTER
Från själva vikingatiden finnas inte alls så många
direkta vittnesbörd om svenskarnas religion som om deras
politiska och praktiska verksamhet. Det var nog inte
heller så med hedningarna, som med de kristna, att de
dagligen voro skyldiga att tänka på religiösa ting, bedja
böner och utföra helgade handlingar. Deras religion var
i så fall betydligt mera lik vanliga, ljumma
nutidsmänniskors. Den kom fram vid utomordentliga tillfällen,
dels vid helgerna, dels vid sådana tilldragelser, då
människorna tyckte sin egen kraft vara för ringa, för att de
skulle våga lita på den allena.
Ändå tycks det, som om svenskarna, varit det mest
religiösa av Nordens folk. I den berömda skildringen
av slaget vid Svolder (år 1000) säger en norrman
hånande om svearna, att de borde sitta hemma och slicka
sina offerskålar. Och ännu vid slutet av samma
århundrade, då danskar och norrmän äro ordentligt kristnade,
blomstrar hedendomen i fullt offentliga och högtidliga
former i svearnas stamländer kring Mälaren. Vi höra
talas om stora offerhögtider vid Strängnäs och framför
allt i Gamla Uppsala, där det stora gudahovet ännu stod
i sin välmakt på 1070-talet. Ännu långt senare, in på
1100-talet, torde många bygder i det inre av norra
Svealand och Norrland ha varit i övervägande grad
hedniska, och ännu senare var det antagligen många
nord-rnannaättlingar bland de finnar och ester, som fortsatte
vikingatidens gamla sjörövareliv i Östersjön och brände
och härjade i det då kristnade Sverge.
Historien om Sverges omvändelse till kristendomen
skola vi här ej gå in på. Det är ett långt och till stora
delar ännu outrett kapitel. Så mycket kunna vi bara
konstatera, att hedendomen satt ovanligt segt fast i
svenskarna. De voro på sitt sätt fromma dyrkare av sina
fäders gudar. Därmed är inte sagt, att de voro särdeles
religiöst lagda i vår bemärkelse. Snarast betyder det nog,
att de voro försiktiga och konservativa och att de inte
hade särskilt lätt för att gripas av de nya idéer, som
missionärerna förkunnade. I det fallet tyckas danskarna
med sitt rörligare gemyt och norrmännen med sina
anlag för starka och häftiga masskänslor — sin naturliga
radikalism — ha varit betydligt lättare att påverka än
de kallblodiga svearna. (I Götaland gick det f. ö. bra
mycket lättare att införa kristendomen. Värst var det nog
i Uppland och dess grannlandskap i väster och norr.)
Vilken var nu den religion, som dessa svear så envist
hängde fast vid. Hur gestaltade sig deras tro och hur
påverkade denna tro sina bekännare?
Först och främst veta vi av en mängd ortsnamn,
sammansatta av ett egennamn och ett ord, som betyder
»helgedom», att man haft ett betydande antal gudar, åt vilka
vissa platser varit invigda. Sådana namn äro: Torsvi,
Odensvi, Frövi, Skedevi (»Skades vi»), Torsharg,
Odensala, Torslunda, ö(de)nslunda, Torsåker, Frösåker,
Frig-geråker, Torstuna, Frötuna, Närtuna (När = Niord).
Alla dessa »harg», »lunda», »vi», »åker» och »tuna»
jämte flera andra uttryck anses syfta på, att ett slags
helgedom, antingen i form av en helig byggnad, en till
offer invigd trädgrupp eller ett avstängt, åt en gudamakt
skänkt område, här funnits. Gudanamnen äro, med få
undantag, desamma som vi. möta i den västnordiska
mytologi, vilken på 1200-talet efter gamla kväden och
levande tradition sammanställdes av den lärde isländske
prästen och historikern Snorre Sturlesson.
Vad Snorre berättar om de nordiska hednagudarna är
dock till en del sena och av kristna tankar starkt
påverkade traditioner, dels är det den högsta, av lärda och
skalder, hövdingar och hovpräster vid hednatidens slut
omfattade religionen i Nordens västra, mest framskridna
områden. Hur mycket av alla dessa delvis ytterst
poetiska, delvis djupsinnigt allegoriska myter som varit
kända för Sverges folk, i hur hög grad man här under
vikingatiden känt och dyrkat gudagestalter av den starkt
personliga karaktär, som Snorre framställt, är ännu bra
ovisst. Så mycket torde dock framgå av andra källor,
att tre stora gudar erkänts och dyrkats av allt svearnas
folk vid den stora helgedomen i Uppsala såväl som på
andra platser: Oden, Tor och Frö. Därjämte har man
känt och mera lokalt dyrkat flera andra gudar och även
gudinnor. Men ej mindre än dessa högre gudar ägnade
enkelt folk sin dyrkan åt enklare, mera opersonliga, ofta
i skaror och flockar tänkta makter, alfer, älvor, vättar,
diser och allt vad de hette, som befolkade naturen och
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0097.html
