Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HJÄLTEDIKTER OCH SAGOR
I den storartade norsk-isländska litteraturen från
vikingatidens slut och medeltidens början avspeglar sig
icke blott de högre formerna av nordisk religion, utan
också den internationellt och aristokratiskt färgade
vi-kingavärldens människouppfattning. Föga veta vi, i vad
mån sagogestalter sådana som Helge Hundingsbane eller
Arngrimssönerna, Hjalmar den hugstore och Starkad den
gamle, strålande fantasigestalter ur det på en gång
höviska och vilda vikingalivet, ingått i det svenska folkets
andliga förråd under denna tid. Och det vore ändå i
hög grad viktigt att veta, ty dessa sagogestalter avspegla
i alla fall alldeles bestämda ideal på ont och gott, som
påverkade karaktärerna och förestavade folks
handlingssätt, mer än vi kanske i allmänhet äro beredda att tänka
oss. Dessa kämpagestalter, för vilka det högsta av allt
låg i att föra sin egen vilja till seger, några med oerhörd
våldsamhet, andra med envis slughet, andra åter med
uppoffrande av eget liv i trohet mot givna löften, —
ha de också stått som lysande föredömen för svensk
ungdom, liksom de säkert gjort det för norsk och
isländsk, troligen även för dansk ungdom under
vikingatidens århundraden?
Så enhetligt som språket i Norden ännu var —
isländska skalder reste från hov till hov, från Dublin
ända bort till Kiev, och kunde överallt skörda guld och
ära med sina dikter — måste vi antaga, att ej heller
Sverge, åtminstone i sina huvudbygder, saknade
beröring med den nordiska diktningen. Åtskilliga av de stora
sagornas händelser äro ju också, alltsedan
folkvandrings-tidens anglosaxiska Beowulfskväde, förlagda till götarnas
och svearnas landamären, och skalderna ha besökt även
sveakungarnas hov.
Likväl är det ändå rätt litet som direkt bevisar
svenskarnas delaktighet i den nordiska diktningen. Försök att
leda i bevis, att vissa av de stora sagodikterna skulle
vara uppkomna i Sverge, synas icke ha stått sig inför
kritiken, även om många vägande skäl förebragts för
en sådan uppfattning. Som säkra bevis kunna vi
endast räkna svenska litterära vittnesbörd från tiden själv.
Och-lyckligtvis sakna vi icke alldeles sådana.
Det märkligaste och äldsta, från själva begynnelsen
av vikingatiden, början av 8oo-talet, är inskriften på
Rökstenen, en stor runsten vid Röks kyrka på
östgöta-slätten nära Omberg. Den är enastående även i det av-
seendet, att det är den längsta runinskrift i världen, med
över 800 runor av olika slag. Den är delvis ytterst
svårtolkad, ty ristaren har gjort sig möda att använda olika
slags chifferskrift och dessutom har han uttryckt sig på
ett avsiktligt dunkelt och gåtfullt sätt, — allt troligtvis i
syfte att öka stenens trolldomskraft. Vi skola inte här
ingå på de olika försöken att tolka hela inskriften och dess
innebörd, utan endast peka på det lika obestridda som
märkliga, att en man på 800-talet här, mitt i
Östergötland, i sin inskrift tagit med flera rader av en
skaldedikt av fullkomligt samma slag, som dem den
norskisländska litteraturen 400 år senare upptecknat.
I O. von Friesens tolkning lyda dessa rader:
Tjudrik den vågsamme
vikingakungen
herre var över
/
Hreid havsstranden.
Nu han rustad
rider sin stridshingst,
sköld i gehänget,
märingars hövding.
Huruvida denne Tjudrik är de senare sagornas
»Did-rik av Bern», d. v. s. östgoternas konung Teodorik,
som härskade över det västromerska riket på sin tid,
eller, som v. Friesen antar, en gotisk hövding från
»Hreidgotaland», d. v. s. östpreussen, som en gång i
svunnen tid funnit sin död vid ett härtåg till
Östergötland — den frågan kunna vi lugnt lämna åt de lärde
att vidare diskutera. Nog för oss är att se, hur ett blad
ur en ståtlig, äkta nordisk hjältedikt här fäst sig vid den
stora östgötastenens yta. Det visar, att 800-talets östgötar
ägde diktkonsten och t. o. m. skrevo kväden; och det
är så mycket man vet om någon annan nordisk stam från
den tiden.
Även andra runstenar — de flesta dock flera hundra
år yngre — innehålla fragment /av poesi. I
Nyköpings-trakten, vid Skarpåker, bär en sten i lönnrunor satsen:
»jorden skall remna
och himlen därovan»,
ett uttryck, som både till sin meter och sitt innehåll
9 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0104.html
