Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
erinrar om Eddadikten Voluspa, med dess förutsägelser
om världens undergang. Denna sten bär bilden av ett
skepp, vars mast är utbildad till ett rikt ornerat kors.
Hedendomens och kristendomens symboler mötas här,
likaväl som hedniska och kristna föreställningar i den
dikt, ur vilken versraderna synas vara hämtade.
Versform förekommer även eljest ej sällan på
runstenarna, särskilt de från slutet av vikingatiden i
Södermanland. Det är ofta konstlösa små verser, men de visa,
att man varit van vid att använda samma poetiska
uttryckssätt som på västnordiskt område.
Och alldeles slående bekräftas tillvaron av
hjälte-och gudasagor av en del bildristningar på runstenar.
De gotländska bildstenarna, som vi redan sett flera
exempel på, erbjuda i detta hänseende ett osedvanligt rikt
material. Vi ha redan sett, hur de ofta visa en bild från
Valhall med Oden på sin åttafotade häst. Men också
åtskilliga andra myter återges på dessa stenar. Låt oss
t. ex. betrakta scenerna på övre delen av den stora
bildstenen från Sanda kyrka på Gotland.
Även om vi icke med säkerhet veta, vad de åsyfta —
kanske finns icke alls den myten eller hjältesagan
bevarad i de huvudsakligen västnordiska källor, som till vår
tid bevarat en del av nordbornas tro och diktning — kan
man inte undgå att gripas av den nordiska sagans
stämning, när man söker att leva sig in i dessa scener. Den
främste av de tre männen i nedre raden har en
trattfor-mig hjälm på huvudet. Den går framtill i rak linje från
toppen ned till skägget. Därmed antydes, att den är
försedd med ett rakt nässkydd. I handen bär denne man ett
spjut med brett lansettformig spets. Både hjälm och spjut
känna vi igen från fornfynd och andra, samtidiga bilder.
I den övre gruppen se vi helt andra typer. Den sittande
figuren till vänster är med säkerhet en kvinna. Hon tycks
sitta på en karmstol. Håret är halvlångt och hänger nedåt
ryggen. Klädningen räcker ned till fotterna. Mannen i
mitten har, fast han är inomhus, ytterkläderna på.
Huvudbonaden är troligen ej en hjälm, utan en mjuk,
topp-formig hatt. Sådana buros redan på denna tid. Dessutom
bär han en kappa, som säkert är skuren ungefär som en
nutida velocipedkrage fast längre, och som, när han
lyfter upp den med armen, ser ut att hänga i långa flikar
fram och bak. Mannen till höger är det något
besynnerligt med. Han har ett väldigt huvud med långt hår och
en ful, stor näsa. Även skägget är långt och tjockt. Han
är säkert avsedd att verka hemsk.
Spökaktig verkar också fågeln, som sitter med halsen
tvärs igenom väggen. Det är tydligen meningen, att den
skall titta in i huset till de andra genom en glugg i
väggen. Det tycks vara en simfågel av något slag, svan eller
gås. Men säkert inte någon riktig fågel, ty de buro sig
inte åt på det sättet ens på vikingatiden. Då fanns det
emellertid — eller ansågs finnas — åtskilligt folk av det slag
som kallades »hamlöpar», — sådana som lupo omkring
i djurskepnad, när de så ville. Det var mestadels i
»ulvhamn» de uppträdde, varulvar, som foro omkring om
nätterna och revo folk och fä, men om dagarna sågo de
ut som vanliga människor. Men vi höra också talas om
oskyldigare hamlöpar, kungadöttrar, som flögo omkring
i svanhamn och läto sig överraskas av ungersvenner med
god tur. Och slutligen hade både valkyrior och andra
kvinnliga gudaväsen »fjäderhamnar» i vilka de kunde
flyga vart de ville. Och i gudasagorna händer det mer än
en gång, att den listige Loke lånar Friggas eller Frejas
fågelgestalt för att flyga i hemliga ärenden till jättarnas
värld.
I en av dessa sagor, den som handlar om Tors resa till
jätten Geirröd, sitter Loke i fjäderhamn och kikar in i
jättens stuga just på det sätt, Sandastenen visar. Jätten
och hans döttrar äro omnämnda i den sagan, likaså Tor
med två ledsagare. Slutscenen — kanske är det den vi se
överst — handlar om hur jätten — den fula gubben till
höger — kastar en väldig glödgad järnstång på Tor; men
den starke guden tar stången i flykten och genomborrar
jätten med den. — Tydningen är, som sagt, bara en av
flera möjliga. Men den ger en antydan om, hurudana
sagor vikingatidens folk berättade och hur de föreställde sig
gestalterna i dessa sagor påtagliga och verkliga i alla
detaljer, inte som bleka dimfigurer, utan som folk av kött
och blod. När dc framställde dem, var det som när, långt
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
