Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid / 107 (1931-1932) Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gamla Uppsala. En gång ville denne kung ställa till ett
väldigt offer på det näs, där sedan Strängnäs domkyrka
restes, och där tydligen sörmlänningarna hade en
gammal samlingsplats. Dit kom då biskop Eskil, en
missionär, utstyrd med biskoplig värdighet och hemma i det
sörmländska Tuna, som sedan blev hans gravplats och
fick bära hans namn. Han hade nog överskattat sitt
biskopsdömes storlek, det räckte inte så långt som till
Strängnäs. När han försökte få den samlade menigheten
att avstå från offren, vände den sig mot honom och
gjorde honom till martyr — en märklig händelse i ett
gammalt europeiskt kungarike, där kristendomen
offentligt predikats i 250 år!

Kungen var tydligen, ännu ett stycke på hitsidan om
den tidsgräns, där vi officiellt låta hednatiden upphöra
och medeltiden börja, i svearnas ögon främst den, som
skulle föra folkets talan inför gudarna och skaffa seger,
gott år och fred — det sistnämnda dock endast i den
bemärkelsen, att ingen fiende härjade i svearnas land; att
de själva inte önskade avstå från att härja hos andra
framgår av, att deras kung borde skaffa dem seger. Det
var sålunda i de konservativa Mälarbygderna ännu
åtskilligt kvar av det gamla heliga konungabegrepp, som
redan romaren Tacitus på sin tid hört talas om som
en egenhet hos svearna jämnt tusen år förut. Häri får
man kanske också se en orsak till den underliga
blandningen av arv- och valkonungadöme, om vilken både
denna tids och medeltidens historia vittnar. Kungen
skulle genom sina framgångar visa sig äga ej blott den
rätta börden utan också gudarnas ynnest. Gick det bra
så var det nog gott och väl med arvsanspråken. Gick
det illa, så hade gudarna visat, att de önskade någon
annan, och då hjälpte inga ärvda rättigheter.

S:t Eskil i full biskopsskrud, sådan han uppfattades på 1400-talet. Han bär på armen några av de stenar, med vilka sörmlänningarna lönade hans nit.

»Konung» lär ursprungligen betyda detsamma som
det gammalnordiska »ättboren», d. v. s. en man av en
känd släkt, i detta fall en av den äldsta och förnämsta
ätten i riket. Men därifrån och till Sveadrotten var ett
stort steg — och det steget tog blott den, som folket
trodde vara av gudarna utvald och som det därför ko-
rade på Mora ting och lät förestå sina förnämsta offer.
Långt om länge lyckades kristendomen byta ut detta
med gudarna och offren mot Gud och hans kyrka.

Men ännu in i senaste tid behöllo svearna den gamla
vanan, som Torgny lagman lär ha gjort så ofinkänsliga
anspelningar på inför kung Olov: att göra sig av med
de kungar, som genom ihållande otur med väderlek och
krigslycka eller på annat sätt ådagalagt, att de förlorat
försynens och därmed också folkets förtroende. Sista
gången en svensk arvkonung rönte detta öde var 1809!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>