Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
e. Kr., alltså för 900 år sedan, en man vid namn
Jarlabanke. Bara namnet ger ju ett intryck av något
storförnämt, och vad runstenarna berättar jävas icke detta
intryck. Just där ännu i dag landsvägen passerar en
sänka norr om Täby kyrka, låg ännu omkring 1700
»Jarlabankes bro» i orört skick. Det var en vägbank,
bygd över ett i forntiden vattensjukt område. Vid båda
brofästena lät byggherren uppresa runstenar, en på var
sida om vägen. De på södra sidan ha flyttats för
längesedan (den ena står utanför Danderyds kyrka) men vid
norra änden stå de kvar. Inskriptionen lyder på alla
stenarna ungefär lika: »Jarlabanke lät resa denna sten åt sig
i livstiden och gjorde denna bro för sin själ och ensam
ägde han allt Täby. Gud hjälpe hans själ.»
Jarlabanke var kristen och det på ett praktiskt sätt.
De nyomvända voro måhända inte så grundlärda i
skriften. Mässan var latin för dem — i alla bemärkelser. Men
en stor man, som ville vara kristen och göra något för
sin odödliga ande, hade många möjligheter, även om han
var olärd och oövad i kyrkliga ting. Bygga broar åt
vägfarande var en dylik åtgärd, som räknades de rika till
förtjänst under missionstiden. Det ser man av flera
runinskrifter. En annan sådan välgärning mot det allmänna
har Jarlabanke gjort. Vid Vallentuna kyrka står en sten,
på vilken det berättas, att han låtit »göra denna
tingsstad», d. v. s. ordnat och hägnat en samlingsplats för
»hundaret», d. v. s. Vallentunabygden. Samma sten
upplyser oss om, att han »ensam ägde hela detta hundare».
Söder om Täby kyrka, ned mot Broby gård, stå fyra
runstenar, av vilka en åter handlar om Jarlabanke. Den
har rests av honom och hans hustru Fastvi över deras
son Sven. De andra stenarna äro resta en efter en Igul
och två över en Östen, troligen av samma ätt som den
store jorddrotten i trakten. Om Östen heter det bl. a. att
han »sökte Jerusalem och avled uppe i Grekland». Han
var sålunda redan en pilgrim — troligen på den
vanliga svenska vägen över Ryssland och Konstantinopel.
En sådan man tillhörde väl sannolikt de ledande
kretsarna, ty pilgrimsfärder till det heliga landet voro väl
näppeligen vanliga bland Upplands allmoge vid en
tidpunkt, då massan av folket ännu dyrkade de gamla
gudarna.
Om dessa stormäns liv och leverne i vardagslag och
fest veta vi bra litet. De gamla västnordiska sagorna låta
oss dock blicka in i förhållanden, som i viss mån även
låta sig tillämpas på Sverge.
Troligen levde även en Jarlabanke i vardagslag som en
bonde. Hans gårdar voro många, men ingenting tyder på,
att någon av dem var bebyggd på annat sätt än med
vanliga trähus — typen skola vi längre fram lära känna
vid besök hos bonden. I sagorna höra vi talas om
småkungar, som gå omkring i hemvävda kläder, med
sidbrättad hatt och en spjutstav i handen och se till sitt
arbetsfolk. Så vandrade nog även Jarlabanke på sina
goda åkrar i Täby och Vallentuna. Men när han red
till tings, kan det hända att han såg annorlunda ut, och
likaså i julveckorna, när han tog emot gäster och red
bort på gillen till grannarna. Då hade både han och hans
husfolk goda och granna kläder av engelskt kläde,
kapporna fodrade med dyrbart pälsverk och brämade med
sidenbårder. Fastvi, bondens hustru, bar svallande långa
kläder, dok av finaste lin, schal av silke och många
smycken av silver och guldstrålande brons. Då kommo också
präktiga, silverbeslagna svärd och yxor fram ur
vapenkistorna i storstugan, sköldar lyftes ned från väggarna
och gnedos, tills bucklor och beslag skeno. Då pryddes de
långa bordskivorna i gästabudssalen med bägare av
brokigt glas och silverbeslagna horn, när högtidsskålarna
skulle drickas — ej längre för asagudarna utan för
Kristus och jungfru Maria.
Men fläsket som bars fram på bordet, det grova brödet
av korn och råg, den salta strömmingen och den blötta
gäddan, det gamla, skarpsaltade smöret, det torkade
fårköttet och de andra enkla rätterna voro nog likadana på
Jarlabankes bord som på hans torpares. Vin och kryddor
voro en stor och sällan brukad lyx, och maten var ännu,
liksom långt fram i tiden, föga uppblandad med
utländska varor. Jarlabanke, likaväl som hans fattigaste
träl, fick hålla till godo med vad Uppland kunde bjuda.
Skillnaden var bara den, att Jarlabanke alltid hade
överflöd och torparen ofta brist. Jarlabanke kunde mätta alla,
som han ville unna liv och välgång och framför allt alla,
som han behövde till sin hushållning och. sitt tingsfölje,
till dagligt arbete och, vid behov, till att med makten av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
