- Project Runeberg -  Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid /
147

(1931-1932) [MARC] Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ner kring den person, som bilden föreställde, samtidigt
som man vid det till bilden hörande altaret utförde de
av kyrkan föreskrivna gudstjänsthandlingarna. De offer
som förekommo på dessa altaren, i regel ljus till deras
belysning, voro väl också blott för de allra naivaste och
okunnigaste offer åt bilden — för alla andra åt den, som
bilden föreställde.

På liknande sätt får man, om man vill vara rättvis,
se en hos massan kvarstående rest av hedniskt tänkesätt,
icke någon officiell kyrkolära, i den dyrkan och vördnad
som ägnades åt »helgedomar», d. v. s. reliker av samma
slags personer, vilka belätena avsågo att framställa.
Sedan kyrkans äldsta tider hade en naiv, men uppriktig
kärlek bundit menigheten vid dess bortgångna
medlemmar, desto starkare, ju frommare och heligare dessa varit
eller ansetts vara. En alldeles särskild känsla var
förknippad med minnet av sådana kristna, som under
förföljelsens dagar eller senare under utförandet av
missionsarbete bland ännu oomvända offrat sitt liv — martyrerna.
De frommas och martyrernas, liksom framför allt
frälsarens och hans närmastes synliga kvarlevor blevo för
denna känsla något kärt och omistligt — det kunna vi
lätt förstå. Men härtill kom en urgammal
trosföreställning, att de »heligas» jordiska kvarlåtenskap, deras
kroppar liksom allt som haft beröring med dem, genom Guds
nåd och till de troendes nytta blivit försedda med en
undergörande kraft, som kunde verka både kroppsligt
och andligt. Snart nog blev »undret» det synliga beviset
för den dödes (eller i undantagsfall redan den levandes)
helighet, en tanke, med vilken ju redan evangelierna äro
förtrogna, och som kan spåras tillbaka till Gamla
Testamentets judendom och till antik hedendom.

Liksom dessa heliga genom sina förtjänster ansågos
kunna inverka på världsstyrelsen till sina tillbedjares
förmån, trodde sig fromma människor kunna ernå
välsignelser i olika måtto av deras kvarlevor, de s. k.
relikerna. Här, liksom i fråga om bilder, finnes plats både
för den mest upphöjda och den krassast vidskepliga
tolkning. Ett stycke av korsets trä kunde hos den ene tjäna
till att ställa tanken på Golgata levande för själen, medan
den andra hoppades på bot för tandvärk eller framgång
i en process, därför att han lyckats under föreskrivna
former få begagna denna relik!

Ett relikkors som detta från Ö. Ryd i Östergötland<bhar inneslutit några benskärvor eller andra heliga<bfragment, synliga genom den infattade kristallen i<bmitten. Denna bild liksom bilderna på sidan mitt<bemot och följande sida är tagen efter original i<bStatens Historiska Museum.
Ett relikkors som detta från Ö. Ryd i Östergötland

har inneslutit några benskärvor eller andra heliga

fragment, synliga genom den infattade kristallen i

mitten. Denna bild liksom bilderna på sidan mitt

emot och följande sida är tagen efter original i

Statens Historiska Museum.



Hur som helst — den katolska kyrkan kunde (och kan
ännu) ej avstå från reliker, lika litet som från beläten.
Varje kyrka, om än så liten och fattig, hade i alla fall
någon sådan dyrbarhet inom sina murar. Ofta innehöll
högaltaret en murad nisch, dold av altarbordet, i vilken
skatten var innesluten. Stundom förvarades den i en bild
eller ett kors. Oftast lågo relikerna i särskilda
förvaringsrum, från små askar och dosor tji! stora, praktfulla skrin
och kistor, beroende på, hur dyrbara och högt skattade
de voro, likaväl som på deras mått och material. Ett litet
fingerben av en av de »elva tusen jungfrur», kunde icke
vara lika dyrbart — oavsett vilka dess verkningar
eventuellt kunde vara — som en tagg ur Kristi törnekrona.
Dessutom — och detta visar just, att även andra värden
än den rena underverkan spelade en stor roll i
uppskattningen av relikerna — voro vissa lokala helgon, även om
deras ställning inom kyrkan var ganska anspråkslös eller
t. o. m. ingen alls, särdeles högt skattade inom sin ort,
och deras reliker ägnades därför just där en synnerlig
vördnad. Det bästa exemplet härpå utgöra kanske
Nordens tre stora skyddspatroner, Norges S:t Olof,
Danmarks S:t Knut och Sverges S:t Erik. Ingen av dem
åtnjuter någon väsentlig dyrkan utanför de nordiska
länderna. Ingen av dem kan, historiskt sett, betraktas som
troshjälte eller ens martyr i ordets egentliga bemärkelse,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:12:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kebildsv/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free