Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
I Vadstena klosterkyrkas kor
finnas ännu bevarade de korstolar, på
vilka munkarna sutto under
gudstjänsten. De äro utförda omkring
år 1400. |
Till kyrkans inredning hörde också dess belysning.
Först under senare delen av medeltiden, under inflytande
av den s. k. gotiska stilen, gjordes fönstren så pass stora,
att de släppte in en något så när klar dager, för så vitt
det grönaktiga eller, i särskilt fina kyrkor, mångfärgat
sammansatta glaset tillät det. De äldre kyrkorna voro
även mitt på en sommarsöndag nästan helt mörka.
Ljuset, som föll in genom de små, ofta högt uppe
vid taket placerade fönstren, bildade bara
strimmor i dunklet. Därför krävde gudstjänsten ett rikligt
användande av ljus. Vi ha redan hört talas om, att vaxljus
hörde till de vanligaste offergåvorna. Endast vaxet ansågs
rent och heligt nog att brännas på altarena. Ljus förekom
emellertid också ute i kyrkan. I den gamla Västgötalagen
talas det om »framljusen», som prästen hade att svara
för och »bakljusen», som den skulle bevaka, som tänt
dem, så att ingen olycka skedde. Då de gamla kyrkorna
alltid saknade uppvärmning och i regel synas ha haft
stengolv, vilande direkt på marken, ville det även ur
värmens synpunkt till, att man brände duktigt med ljus
om vinterhelgerna. Det fanns både präktiga malmstakar,
ljushållare av järn och ljuskronor, av vilka de älsta hade
formen av stora ringar med ljushållare. En egendomlighet
för de medeltida stakarna är, att de ofta ha en pigg att
träda upp ljuset på i stället för en ljuspipa. Det sättet
går bäst med vaxljus, som äro mjukare och segare än
talg-och stearinljus.
En sak, som skulle ha förvånat oss mycket, om vi
kommit in i en svensk medeltidskyrka var den totala
avsaknaden av sittplatser för menigheten. Åhörarna fingo stå,
när icke ritualen fordrade, att de knäföllo. Endast
framme i koret funnos sittplatser för prästerskapet. I en liten
sockenkyrka med en enda präst och en klockare blev det
väl mest så, att den enda lilla korbänken eller stolen
upptogs av den senare, de stunder liturgien fordrade, att
prästen officierade ensam. I de större kyrkorna med ett
talrikt prästerskap kunde koret vara inrett med präktiga
bänkar i flera rader, i vilka prästerna hade sina av
rangordningen noga förestavade platser. En liten kuriös
detalj, ofta nog utsmyckad med en humor, som förefaller
oss egendomlig på en sådan plats, är den lilla
»miseri-cordian», en trekantig konsol, fastsatt på undersidan av
korstolens uppfällbara sits. Mot denna kloss tilläts
prästen att taga stöd, när han var trött av att stå under de
långa ceremonierna. Därav namnet, som betyder
»barmhärtighet».
Egendomligt måste det också förefalla, att många,
kanske de flesta kyrkor i Sverge under medeltiden saknade
predikstol. Den förkunnelse, som ingick i den medeltida
katolska gudstjänsten, skedde från altaret eller från
provisoriskt uppresta tribuner. De s. k. predikarmunkarna,
dominikaner och franciskaner, vilka fr. o. m.’ 1200-talets
senare hälft även här i landet började utöva sin
huvuduppgift, att genom muntliga framställningar på ett för
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0164.html
