Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lansen, som redan på folkvaridringstiden, om ej förr,
bestod av en kraftig, ofta lansettformig stålspets på ett
3 å 4 meter långt skaft av spänstigt trä (ask eller god
furu), blev småningom under medeltiden försedd med
ett handskydd i form av en på skaftets bakre del
anbragt förstärkning. En annan sådan satt ett kort stycke
från skaftets bakände och tjänade som stöd, då man
med lansen inlagd mellan högra överarmen och bröstet
med full fart stötte emot sin motståndare. Ju mera
kraft man, på grund av de tunga rustningarna, tvangs
att lägga in i denna stöt, dess mer antog lansskaftet
formen av en bakåt kraftigt förtjockad, väldig bom, vars
nedersta del var utbildad till handtag och armstöd. Det
var ett jättelikt vapen, och det var väldiga törnar, som
en sådan tjock lans från medeltidens slut kunde
utdela, när den drevs fram med hela tyngden av en
rustad man och en galopperande, järnklädd jättehäst av en
typ, som liknade våra dagars ardenner. Att lyfta
motståndaren ur sadeln eller sätta hans häst på hasorna var
vid de hårdhänta vapenlekarna med trubbiga lansar ett
vanligt resultat. Med spetsig lans kunde man
genomborra både sköld och det starkaste pansar, om stöten
tog vinkelrätt och med full kraft.
Utöver svärd och lans bar riddaren ej sällan i äldre
tid stridsyxa, längre fram oftare en kort men tung
strids-klubba, »hjälmkrossare» samt en dolk, med vilken man
kunde ge en fallen motståndare nådestöten, om så
erfordrades.
Bågen, såväl handbågen som det mot medeltidens slut
allt vanligare armborstet, var däremot i regel
fotfolks-vapen. Riddaren begagnade dem endast till jakt, ej i strid.
Vid medeltidens slut fingo riddarhärarna nya,
fruktansvärda motståndare i de med kanoner och
handeldvapen utrustade, till stor del av lejda yrkessoldater
bestående arméer, som kungar och stadsrepubliker
försågo sig med. Men även i rena folkuppbåd, sådana som
t. ex. schweizarna och den svenska allmogen kunde
åstadkomma, visade sig ofta var^ de tungt beväpnade
riddarskarorna överlägsna, när de fingo välja ett för dem
lämpligt slagfält, där de kunde hålla stånd, och där
pansarryttarna inte kommo i tillfälle att använda sin
oemotståndliga, framrusande massa av hästkroppar och
tungt stål. Krigskonsten, som frambringat dessa
fruktansvärda, levande krigsmaskiner, besegrade dem dels
genom nya vapen och dels genom stridsmetoder, i vilka
det rörliga infanteriet med stöd av en skickligt utnyttjad
terräng och av lätta fältbefästningar hemförde segern.
Tekniskt och vetenskapligt genomförd fältherrekonst
segrade över den enskilde mannens ridderliga djärvhet,
billigt, men klokt utrustade folkhärar över de rikt och
präktigt utstyrda, högborna kämpaskarorna. Därmed
var också riddarandan ohjälpligt besegrad i det
praktiska livet.
 |
|
| Sigillet överst (i St. Hist. Museum) visar en 1200-tals-riddare med lans och sköld. Lansskaftet har nederst en kula som handstöd och balanstyngd. På den övre av teckningarna, som äro hämtade ur en K. Biblioteket tillhörig laghandskrift från 14 jo-talet, se vi en riddare med fälld lans, ridande på ett lejon. Det är den berömde romanhjälten »herr Ivan Lejonriddaren». Nederst ses en man höja ett banér på en lans. Av sammanhanget framgår, att han är en upprorsman som »reser här mot konungen. eller rikets herre». |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
