Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från personliga fienders sida, helst under perioder,
sådana som inträdde under senare delen av 1300-talet,
efter folkungaättens fall, eller sista hälften av
1400-talet med dess osäkra och växlande maktförhållanden.
Då, men också mer eller mindre även under normala
tider, satt »rätt i spjutstångs ände», och ingen fanns i
hela Sverge, som var mäktig nog att straffa en
handlingskraftig och djärv man, om han tog hämnd på en
ovän eller gjorde sig rik på andras bekostnad. En viss
laglydnad upprätthölls alltid, tack vare frälsemäns och
bönders stora gemensamma intresse av att i fred och ro
få odla sina åkrar, och främst därför, att svenskarna
inte voro och aldrig tänkte bli några vildar. Men med
en så svag statsmakt, som den medeltida ofta var, och
särskilt med så pass många osolidariska, från utlandet
inflyttade element, som unionstidens »garpar», tyska
och danska äventyrare och legoknektar, synas ha
utgjort, kunde mycket hända, som blev farligt för
samhällsfreden. Också svenska stormän kunde känna sig
mäktiga nog att ge rätten en god dag. En miljonär som
den berömde Bo Jonsson Grip var visserligen inte själv
någon krigare eller rovriddare, utan en slug och hård
affärsman, men det är inte troligt, att han lyckades slå
under sig största delen av kronans jord i Sverge och
Finland utan att då och då stöta på — och undanröja
— motstånd även från enskilda jordägare. Och detta
avlopp nog inte alltid i rättsliga former, varken från
hans eller motpartens sida.
Till försvar emot andras övervåld och eventuellt
också för att skydda- sitt eget självsvåld mot straff kunde
sålunda åtminstone i de mera folkrika trakterna och
på de större egendomarna en och annan adelsman
behöva starkare värn, än det, som hans stugor och
ioft-bodar erbjödo. Rätt tidigt på medeltiden tycks man
därför på vissa håll ha skaffat sig en gårdsfästning, om
man så får kalla det, en motsvarighet i smått till de
väldiga torn och murar, som under medeltiden även här i
landet ersatt de gamla, enkla bygdeborgarna. Typen har
kanske växlat, men väsentligen synas dessa mindre,
privata borgar från medeltidens äldre skeden ha bestått i ett
stentorn, försett med en stark, brandfri källare och några
våningar inom tjocka, stadiga murar. Detta torn låg inom
en gårdsmur, som också skyddade några andra byggnader,
t. ex. sovhus för betjäningen, förrådsbodar och stall för
hästarna, och utanför muren hade man ofta ett brett
och djupt dike, helst vattenfyllt, stundom ytterligare
förstärkt med ett plank av kraftiga, stadigt nedgrävda
pålar. Tornet hade helt få och små fönster och dess
port var anbragt ett gott stycke över marken, med en
trappa, som antingen lätt kunde avbrytas eller lät sig
försvaras.
 |
| Av den ståtliga Aranäsborgen återstå ännu betydande rester. Här ser man ett hörn av det välbyggda kärntornet. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
