Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fyra bondebilder ur en landslag från 1430-talet.
Överst gar en man och flyttar råmärken. Därunder
ses en som hugger ned en gärdesgård. Nästa bild visar
en häst innanför ett stängsel av mera ovanligt slag.
Underst ses en stackars ko, som fastnat på en
gärds-gårdsstör. — Hur många bekymmer hade man inte
redan då med stängsel och ägogränser!
Byn var oftast, att döma av de gamla lagarna och av
i senare tid kvarlevande medeltidsvanor, till ytterlighet
tätt bebyggd. Detta var en frukt av det skiftessystem,
som någon gång under medeltidens förra hälft, just vid
den tid, dtr landskapslagarna skrevos ned, höll på att
genomföras, det s. k. solskiftet. Vi skola här blott antyda
huvuddragen i detta system, som åtminstone medelbart,
sträckt sina verkningar ända in i vår egen tid och legat
till grund för hela byalivet med dess starka gemenskap
mellan hushållen.
Alla byns gårdar lågo på bytomten, ordnade antingen
på ömse sidor eller på ena sidan om bygatan. Varje gård
fick endast upptaga en viss sträcka utmed denna, och
skulle både åt detta håll, åt granntomterna och utåt vara
avgränsad med byggnader eller staket. Bytomten var
också inhägnad, och utanför densamma låg den mellan
bygrannarna fördelade öppna jorden, åker och äng. inom
sina noggrant utsatta råmärken. Denna jord var så
skiftad, att byns delägare hade var sina tegar inom de
olika, av gemensam gärdsgård omslutna gärdena, men
inte allt på ett ställe, utan en remsa här och en där,
alltid i samma inbördes ordning, som gårdarna intogo på
bytomten. Anledningen till denna fördelning var helt
enkelt den, att jorden var av växlande beskaffenhet. En
del av gärdet var torr, en var sank, en del var stenig och
en annan bestod av lera o. s. v. Tegarna lades nu så, att
var och en i görligaste mån skulle få proportionsvis lika
mycket av allt slags jord som grannarna. En åker, som
låg på en sluttning ned mot en sank äng eller mosse,
delades sålunda genom linjer, som gingo uppifrån backen
och ned till det lägsta, och styckena, »tegarna»,
fördelades »solrätt» efter den ordning, som gårdarna intogo i
byn, »den närmare solen, som närmare äger, och den
fjär-mare solen som fjärmare äger», som det heter i
Östgöta-lagen. »Närmare solen» betyder naturligtvis »längre åt
söder» och väderstrecken‘räknades medsols, från söder
till väster, väster till norr, norr till öster och öster till
söder. 1 en by, som låg i en sträcka från söder till norr,
fick sålunda den, som bodde längst i söder, alltid sina
tegar i södra änden av varje skift, där tegarna lågo i
norr och söder, men i västra änden, om tegarna lågo i
väster och öster. På det sättet kunde ingen oenighet
uppstå om fördelningen av åkerjorden, och samma regel
följdes sedan för äng, skog och fiskevatten, i den mån de inte
brukades som allmänning, d. v. s. gemensamt.
Sin tomt, liksom också enskilda intagor i
allmännin-gen fick var och en hålla gärdsgård om på egen risk. Men
till stängslen kring de gemensamma gärdena skulle varje
delägare i byn bidraga efter storleken av sina ägor, och
måtten såväl som hållbarheten hos gärdesgårdarna voro
noga bestämda. De skulle vara så starka, att de buro en
man med full vapenrustning, sådan en bonde skulle äga
— alltså inte en rustad riddare — och så höga, att en
lagom stor karl kunde nå i mark över den med en alnslång
käpp. En viss dag på året, oftast Kristi
Himmelfärds-dag, synades gärdesgårdarna, och då skulle de vara i
laga skick, annars blev det böter för den försumlige.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
