Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
got missvisande. De urgamla sätten att ta sin näring
direkt ur naturen hade nog inte upphört att äga en viss
betydelse för medeltidens bönder ens i de mest utpräglade
jordbrukslandskapen, och uppåt Dalarna och Norrland
spelade både jakt och fiske en betydande roll ännu långt
in i nyare tid. Fisket är ju f. ö. både på kusterna och
mångenstädes inne i landet ännu i dag en viktig näring.
Men dels torde jägarna i de stora skogstrakterna inte ha
haft samma behov av lagbestämmelser och rättsskydd
som jordbrukarna. De voro få och gingo sällan i vägen
för varandra. Dels fanns det urgamla sedvänjor i fråga
om jakten, som tillämpades man och man emellan, och
detsamma gäller om fisket i de stora, icke av enskild
eller byalag ägda vatten, liksom i ödemarkernas
vattendrag. Det är först mot medeltidens slut, när kronan
börjar göra gällande sin äganderätt både till utskär och
ödemarker och allt, som där kan hämtas, som man får
fiskestadgar och jaktbestämmelser. Av de sistnämnda gälla
de tidigaste skydd för rådjuret, som säges vara
»konungs-djur» och alls ej får jagas av bönderna. Vissa värdefulla
laxfisken förbehållas också tidigt kronan, i den mån de
ligga i huvudådran till större åar och floder. För fisket
på utskären i Östersjön utfärdas en kunglig stadga år
1450.
Landskapslagarna ha däremot huvudsakligen en del
Fiske och jakt illustreras också i samma
innehållsrika handskrift. Överst till vänster sätter en bonde
ut sin mjärde: nedanför ses två män draga upp en
liten not. Den ene »pulsar» med en stång för att
hindra fisken att hoppa ut. Till höger skjuter en
okynnig pojke en stork med pil och båge — det är
ingen lovlig jakt.
skyddsbestämmelser för värdefullare villebråd. Så t. ex.
skall jakten på ekorren, som ju bara är i sitt värde, när
den är grå, börja och sluta på vissa dagar. Bävern
tillhör strandägaren, om sådan finnes, och det kostar dyra
pengar att skjuta den. Men, säger östgötalagen, »nu a raef
thaen sum resir, hæra, thæn sum handum takir». »Räven
äger den, som jagar upp den, och hare den, som tar den
med händerna», d. v. s. räv och hare tillfalla jägaren! Om
fisket gäller huvudsakligen, att ingen får bedriva
allvarligt fiske, d. v. s. med not, nät eller mjärdar, på annans
vatten, ej heller kränka annans rätt genom att stänga eller
dämma upp hans vatten med »verkar» och »vasar»,
d. v. s. byggda fiskstängsel av olika slag eller utkastade
och sänkta träd, kring vilka fisken samlas. En del lagar
innehålla dessutom bestämmelser om de stora,
gemensamt ägda och nyttjade fisknotar, som tydligen voro i
bruk redan på medeltiden.
Slutligen finnas redan i flera landskapslagar de sedan
ända fram till mitten av 1800-talet gällande
bestämmelserna om, att varje bonde är skyldig att hålla vissa
längder vargnät, med vilka han måste deltaga i av häradet
anordnade stora vargskall. Även hur det går till att
ordna en dylik drevjakt på medeltiden får man ganska klart
besked om. Men då den saken förekommer också långt
senare, kunna vi spara den till ett annat kapitel.
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
