Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bondelivets nattsidor, brott och våld, illustrerar den
gamla landslagen med dessa bilder, överst ses en
bonde leda »sin tjuv», som tagits på bar gärning,
till tinget för att dömas. 1 mitten ses en stackars
man, som blivit »förgjord» av någon trollkunnig
fiende. Han går krokig och stödd på käpp och krycka.
Underst illustreras den hårt straffade grymheten att
hugga hand och fot av en fallen fiende.
var det den dräptes ättmän som, nu likaväl som i
hedenhös, hade rätt och plikt att med vapenmakt tvinga den
dömde att göra rätt för sig — eller slå ihjäl honom.
Ättc-fejder av dylika anledningar förekommo, åtminstone i
vissa trakter, t. ex. Värend, ännu långt in i nyare tiden.
Ett gammalt lagställe, som ingått i någon av de
medeltida landskapslagarna, ger en förolämpad man rätt
att utmana, den som okvädat honom, till envig.
Kommer ej den, som okvädat, så är han »var mans niding»,
d. v. s. ärelös. Blir tvekampen av och faller den, som
okvädat, ligger han ogild, d. v. s. inga böter betalas för
honom.
Även om envig eljest ej längre är lagligt mellan
bönder — hos adeln håller sig duellseden ju mycket länge
— motsvarar det säkert, alla lagar till trots, bondens
rättskänsla under hela medeltiden och långt fram i nyare
tiden, och den laga dom, som han i alla fall söker på sin
fiende, tjänar, som vi sett, ofta blott syftet att ge honom
även juridisk rätt, när han sedan går på honom med yxan.
De detaljerade lagbestämmelser, som handla om
misshandel och dråp, visa också tydligt, att de svenska
bönderna voro ett hårdhänt släkte. Att sådana förseelser i
regel kunde gottgöras med böter — om inte
hämndkravet var för starkt — visar också, att man fann dem
vara både förklarliga och ursäktliga.
Annat var det med mord, d. v. s. ett överlagt och på
svekfullt sätt eller under tings- eller kyrkofrid utfört
dråp. Där fanns ingen barmhärtighet. Mördaren kunde
man t. o. m. saklöst dräpa, om man fick honom fatt på
bar gärning.
Detsamma gällde även för trollkonor och
trollkarlar, sådana, som med hemliga konster »förgjorde» folk
och fä, för upprorsmän, som »förde sköld över
tång-brink» eller »reste här» mot sin egen herre och för
sådan grymhet som att hugga båda händer eller sticka
ut båda ögonen på någon. T. o. m. vanlig vikingabragd
blev redan i den äldre Västgötalagen förklarad för
nidingsverk och »urbota brott», d. v. s. ett sådant, som ej
kunde sonas med böter. Ty det heter där, att den är
niding som »löper på härskepp, gör sig till viking, står på
framstam och plundrar en annan».
Det är sålunda ej så, som det ibland sagts, att den
gamla svenska rättsuppfattningen straffar tjuvnad
strängt, men förlåter våld, eller, som man också uttryckt
det, är mera känslig för brott mot egendom än mot
person. Det är snarare så, att man ser till viljan mer än till
gärningen. Den, som i vredesmod förgriper sig på en
annan, kan under dåtida förhållanden knappast ens kallas
råare än sin omgivning. Ty vi se ju, att lagen ibland
tilllåter eller rent av påbjuder, att man begår våld mot folk.
Men att stjäla, liksom att förgöra med trolldom, att
avsiktligt misshandla, att lömskt mörda eller att vända sig
mot sin rätte herre — det är svek och ond vilja, och med
allt sådant har man ingen barmhärtighet. Ty samhället
bygger bara på två bräckliga pelare: ärlighet och god
vilja. Vackla de pelarna, då faller hela det enkla, men
dock fullt brukbara rättssamhälle, som de svenska
bönderna byggt åt sig.
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
