Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’fÆff:
.
Örebro gamla gymnasium sag
ännu på 1800-talets senare hälft
ut som bilden visar. I början av
1600-talet var detta ett alldeles
modernt och högst förnämligt
skolpalats! Och då var ändå
övervåningen ännu bara av trä.
nest görs aff them som haffva lärdt A B C-boken och
thertil Donaten innan och vthan, och nu skola börja
på lära Regulas Grammatic æ.» »Donaten»
var den gamla medeltida latinska elementarboken, som
alla skulle kunna utantill. Som man ser, började
latinstudiet nästan lika fort som innanläsningen, och
sedermera blev det latin till morgon, middag och kväll. Det
var t. ex. strängt förbjudet för skolpojkarna att tala ett
ord svenska med varandra under skoltimmarna. Från
fem på morgonen till fem på kvällen skulle även de
minsta små vara romare, vid risk att få smaka riset,
som aldrig fick vila långa stunder.
För undervisningen förutsättes i vår äldsta
läroverks-stadga en enda lärare, skolmästaren. Omöjligheten att
effektivt sköta fyra stora, ojämna klasser på en gång
var dock även med den tidens anspråk uppenbar. Man
tillgrep därför det gamla sättet att varje dag förordna
några större pojkar att vara »informatores» för de
mindre. Mäster själv hade dock skyldighet att
personligen för varje dag rätta deras skrivningar, vilket skedde
på morgonen, och att på eftermiddagen före skolans
slut låta dem läsa upp det stycke, som de under dagen
haft att lära utantill.
För övrigt gällde det både för små och stora, att
undervisningen i hög grad bestod i föreläsande och
dikta-mensskrivning med därpå följande inpluggning av det
dikterade. Böcker voro en sällsynt och dyrbar vara, av
vilken varje lärjunge endast kunde skaffa sig det allra
oundgängligaste — kanske i regel blott A B C-boken
och »Donaten». Olägenheterna med detta lärosystem äro
ju uppenbara, men å andra sidan måste man säga, att
det också hade sitt goda med sig. Lärjungarna tvingades
till uppmärksamhet och självverksamhet, och en god
lärare hade ständiga tillfällen att göra ordet levande för
dem. Dessutom var det säkert nyttigt för de större
pojkarna att ha ansvar för de mindres undervisning och att
tvingas till ständiga repetitioner av själva grunderna.
Hur det måste ha sett ut och låtit i en skola, där
alla, stora och små, läste utantill, skrevo, räknade, fingo
stryk och gjorde ofog i en enda stor sal under
skole-mästarens tillsyn — det kan man lätt nog föreställa sig.
Någon överdriven elegans i fråga om rummets
utstyrsel torde de fattiga skolorna ej ha kunnat kosta på sig.
Det var vackert så, om man hade råd att elda i den
öppna spisen om vintermorgnarna och om det fanns
något kvar av bänkar och bord efter generationers
flitiga arbete med knivar, armbågar och klackar.
Städningen, som sköttes av pojkarna, blev nog si och så, och
lärjungarnas prydlighet gick väl oftast i stil med lokalens.
Det var ju mången gång fattiga bondsöner, som hela
terminerna fingo reda sig på egen hand, laga sin mat och
sina kläder och vända på skjortan, när den tycktes för
svart! Denna medeltida skola levde för övrigt i princip
kvar i Sverge ända in på 1800-talet. Det är inte så få av
våra stormän i andens värld, som tillbragt sin barndom i
detta slags aristalter, och som kommit därifrån både
med friska kroppar och vältränade hjärnor. Men hårda
prov sattes den tidens skolpojkar på, och nog måste
man vara både stark, envis och modig för att komma
oskadd igenom dem. Hur många små stackare, som
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
