- Project Runeberg -  Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid /
247

(1931-1932) [MARC] Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Man bestämde först läget och de huvudsakliga måtten på
det hus, som skulle uppföras, och lät sedan en
murar-mästare stå för uppförandet av själva byggnadskroppen
efter gammalt skick och bruk. Rummens inbördes läge
och förbindelsen mellan olika rum och våningar
ändrades ofta under arbetets gång. Det var inte så noga med att
alla rum i en våning kommo på samma plan. Ville man
ha ett gemak lite högre, så kommo de rum, som lågo
ovanför, bara ett stycke högre upp i huset, och skulle
de stå i förbindelse med den övriga delen av samma
våning, fick det ske medelst en lutande korridor eller en
liten trappa i mellanväggen, om man inte helt sonika
lät dem få sin egen trappa ut till den svalgång, som löpte
närmast dem ute på yttermuren. Trappor och
utbyggnader anbragtes, varhelst de behövdes, utanpå fasaderna
eller i murarna, förbindelsegångar tvärs över gapande
prång eller längsefter taken högst uppe på huslängorna
förmedlade samfärdseln mellan olika byggnader. Sedan
blev det arkitektens sak, när en sådan konstnär
anlitades, att ordna det hela så gott sig göra lät. Hän fick se
till, att fönsterraderna åtminstone utifrån blevo något
så när regelbundna, vilket ofta blott skedde genom att
plocka in ett och annat blindfönster och dölja bort en
nödvändig öppning med något slags ornament. Hans sak
blev också att rita vackra, men alldeles onyttiga gavlar,
som ej sällan voro till för att skärma för allehanda
oregel-mässigheter uppe på taket, att ge en tilltalande form åt
karnapp och fritrappor och att skapa vackra portaler och
fönsterinfattningar, tornspiror, flöjlar och figurer att
pryda krönen med.

I det inre, där rum av växlande storlek och form eller
stora tomma trossbottnar gapade mellan nakna eller
vit-rappade stenväggar, blev det konstnärens uppgift att
efter råd och lägenhet skapa reda och trevnad, värme
och skönhet. Ofta var det nog en otacksam uppgift i
de av gammalt och nytt, förfallet eller hopslarvat,
lappat eller halvtorrt murverk sammansatta byggnaderna,
där varken grund eller tak alltid var att lita på. En nutida
arkitekt skulle nog förtvivla inför sådana uppdrag, som
Gustav Vasa och hans söner gåvo sina byggmästare. Men
de hade i alla fall den lättnaden, att anspråken på
snygghet, hållbarhet och täthet voro helt andra, ofantligt myc-

Denna detalj ur ett av Suecia Antiquasticken över
Stockholms slotts norra länga (där numera
Lejonbacken går upp) visar, hur nyckfullt man
behandlade en slotts fasad under Vasatiden. Utan ett
fönster reser sig den medeltida borgmuren skyhög ur
strömmen. Först i höjd med stora borggården upptas
halva fasaden av den av Johan III byggda
slottskyrkans höga fönster, medan andra hälften har två
våningar med småfönster. Någon genomgång
genom längan invändigt fanns ej, utan man måste gå
genom den ovanpå taket byggda »gröna gången»
för att under tak passera mellan östra och västra
slottslängorna.

ket mindre då än nu. Om det droppade fukt från taket
genom alla våningarna, så klagade man visserligen, men
inte så mycket över det dåliga arbetet, som över
obehaget. Drog det vasst från fönstren, där fönsterbågarna
bara på ett ungefär voro inpassade i de kanske gång
på gång ändrade fönsteröppningarna, och där sällan
alla glasrutor voro hela på en gång, så var det bara
att klä sig därefter. Stank det ur fuktiga källarvalv upp
genom otäta trossbottnar och gistnade golv och tak, så
hörde det också till gammal vana på slotten. Man fick
vara glad, att man slapp höra rasslet av fångarnas kedjor
och de olyckligas stönanden där nere i djupet. Slotten
voro ju landets enda straffanstalter, och t. o. m. på
Stockholms gamla borg hade de kungliga från vissa
våningar utsikt över »smedjegården» där straffångarna
arbetade och släpade omkring sitt elände i dagens ljus.

*47

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free