Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En glasmålning från Forssa i Hälsingland, med
inskriften »Haster Si grin 1621» och ett bomärke, ger
ett gott prov ur Nordiska museets samlingar på de
lyx fäns ter, som även enkelt folk på Vasatiden
kunde kosta på sig.
den vid feodala förhållanden vane fransmannen både
egendomlig och berömvärd. »Som de förmögnare ej visa
överflöd, så förgås ej heller de fattiga i elände», säger
han, sedan han påpekat, att han i Sverge varken sett
någon naken eller trasig. Och när han beskriver
böndernas klädedräkt, nämner han, att de ej, som de
franska, gå klädda i lin och hampa, utan i ylletyg, ej i
träskor utan i läderskor, och att de dessutom äro
försedda med toppluvor och ullvantar mot vinterkölden.
I samma skildring finna vi för övrigt en notis, som
säger rätt mycket. I motsats till andra mindre förnäma
men kinkigare resande, t. ex. den tyske borgaren Kiechel,
som besökte Sverge under Johan III:s tid och den nyss
nämnde Peder Galt, är d’Ogier mycket belåten med både
mat, dryck och logis under färden. Han tar (i likhet
med alla bättre resande före gästgiveriets inrättande) i
regel in hos prästerna. Prästgårdarna äro, säger han,
hoptimrade av långa stockar, täckta med torv och utvändigt
likna de gås- eller hönshus, men invändigt finnas likväl
trevliga rum med målningar överallt på väggarna och
i taket. Dessa konstverk äro visserligen varken i italiensk
eller holländsk stil, säger han, d. v. s. de påminna honom
varken om Rafaels och Michelangelos fresker eller om
Rembrandts och andra just då berömda holländares
dukar, men det tycks i alla fall som om han med välbehag
erinrar sig det intryck, de gjort på honom.
D’Ogier har just lagt märke till några av de drag i den
svenska medelklassens levnadssätt, som äro betecknande
för de yttre kulturframstegen under de äldre
Vasakonungarnas tid. Det är eljest inte mycket, som vi veta om
bostäder, bohag och dräkter av det enklare slaget från
denna period. Det mesta av dylika ting, som bär
renässansens prägel, härrör från de landskap, som då ännu
voro danska. I Ystad och andra skånska städer stå ännu
korsvirkeshus med rikt utskurna bjälkar och fönsterposter
i den figurrika och mustiga stil, som är typisk för
renässansen i nordvästra Europa. Ännu långt in på
1800-talet härskar denna stil i allmogekonsten både i Danmark
och i de därifrån påverkade delarna av Sverge och Norge.
Se vi däremot på bevarade bondebyggnader från ij- och
början av iéoo-talet i Dalarna, Härjedalen eller
Uppland, finna vi så gott som inga spår av denna
renässansstil, och detsamma gäller möbler och andra ornerade
bohagsting både från denna och senare tidsperioder. Här
har man föredragit att behålla sina delvis urgamla, delvis
på senmedeltida stildrag byggande konstformer i fråga om
både arkitektur och träsnideri, möbelformer, smycken och
dräkter.
Likväl framgår det ju tydligt av samma vittnesbörd,
att icke hela Sverge gjorde ett lika forntidsmässigt intryck
på utifrån kommande iakttagare. Det finns också i
mindre konservativa landskap ända uppe i Norrland spår av
att den välmående medelklassen — ej blott präster, utan
även borgare och t. o. m. bönder och deras gelikar — tagit
intryck av den nya tiden. Underligt vore det förresten,
om så ej skett, så många enkla hem som numera sände
sina söner till skolor och universitet, så många
Anderssö-ner och Erikssöner som numer hade fränder med
borgerliga namn som Tegel, Tungel, Dahlberg, prästerliga som
Messenius, Kenicius, Angermannus — ja snart nog också
adliga och krigiska namn på »hielm» och »skiöld».
I gotländska bondgårdar, men också i Hälsingland och
på andra håll har man funnit små, målade glasrutor med
figurer och inskriptioner, som vittna om, att de under
denna tid tillverkats för att pryda de små glasfönster,
som nu börja användas även i enklare hem. Det är
naturligtvis icke någon allmogekonst, denna glasmålning,
utan ett alster av ett inhemskt hantverk, som sedan under
Kristinas förmyndareregering uppmuntras med särskilda
privilegier — ett bevis på att importen av glasvaror då
stigit till en sådan höjd, att man ur statsekonomisk
synpunkt anser sig böra stävja den.
En liten stuga på gården Tova i Ripsa socken i
Södermanland bevarar ännu en interiör av det slag, som d’Ogier
fann sådant behag i på sin resa. Det är en låg, oansenlig
byggnad om tre rum, en vardagsstuga till vänster om
förstugan, en liten kammare mitt fram och en helgdags-
27°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
