Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ur ett år 1634 målat epitafium i Veckholms kyrka utbrutna
familjegruppen visar en »fordom landbofogde vid Ekholms gård»
Hans Dominicusson, med sin maka och deras många barn, alla klädda
i borgerlig högtidsdräkt. Fadern bär ännu det 1 joo-talsmässiga
pip-kråset, sönerna är o modernare med breda, nedfallande kragar. De
små, vita gestalterna framför gruppen torde vara vid späd ålder
avlidna barn.
men som fordom stått vid Järntorget. Den torde vara
byggd, eller åtminstone upprustad och försedd med
målningar, någon gång under slutet av ijoo-talet. Den
förste kände ägaren var den framstående köpmannen och
borgmästaren Lars Olofsson Bohm, som vid 1600-talets
början förvärvade byggnaden. Det är en ståtlig
loft-bod med svale av samma typ som Ornässtugan, ett litet
palats av timmer, som enligt medeltida skick har
källare och förrådsbodar nedtill, men upptill en
paradvåning, bestående av eq stor sal och en kammare. Det
är i dessa rum, av traditionen utpekade som »Karl IX :s
kammare» och »rikssalen», som borgmästaren hyst
sina förnämsta gäster och hållit sådana gillen och
festligheter, som bildade höjdpunkterna i en förmögen och
umgängsam borgares liv. Målningarna, vilka liksom
Tovastugans, ha utförts av en ganska skicklig yrkesman,
bära liksom dessa den allegoriska och lärda prägel, som
var på modet under renässansen, och som säkert
uppskattades lika högt även av dem, som ej förstodo mycket av
de latinska inskriptionerna eller de på klassiska eller
bibliska ämnen syftande bilderna.
Det var sålunda ingenstädes i Sverge något svalg befästat
mellan allmogen och den framväxande högre medelklassen.
Denna nya medelklass antog snart i dräkt och
levnadsvanor, allt efter råd och lägenhet, en helt modern
standard, som redan på ijoo-talet väcker oro och
förargelse hos de styrande och framkallar ansatser till de
fr. o. m. Johan III :s tid ständigt återkommande »över-
flödsförordningarna». Redan vid ijoo-talets slut finna
vi sålunda medelklassens män och kvinnor iklädda i
stort sett samma slags kläder som de förnäma, om också
i regel materialet är mindre dyrbart och färgerna mindre
lysande. Prästerna bära dock i regel, åtminstone på
porträtt, en enkel ämbetsdräkt av särskilt snitt med långrock
och pipkrage. Flera vittnesbörd från 1630-talet (i
Västerås stift) visa dock, att man ännu så sent hade svårt
att hålla prästerna till att bära »kassjacka», d. v. s. den
långa rocken och hindra dem »att löpa i håsorna som
en legodräng»; samtidigt indrages stipendiet för en
student i Uppsala på grund av hans »luxuösa klädedräkt».
Om de svenska böndernas dräkt under denna tid äro
vi tyvärr mycket illa underrättade. Först nu — sedan
vi i mer än ett århundrade i konsten och på teatern sett
en alldeles bestämd typ av dalkarlar framställd som
Gustaf Vasas ledsagare — börjar man komma underfund
med, att dessa figurer i högkulliga filthattar, vita
vadmalströjor, kortbyxor och fladdrande byxholkar äro en
felaktig 1700-talsrekonstruktion, som går tillbaka på ett
mode från detta århundrades början, medan vi ännu
sakna bilder av det äldre dräktskick, som rådde under
Vasakungarna. Dessutom har man skäl att ställa
dalkarlarna i en klass för sig på grund av deras tidigt
konstaterade, envisa fasthållande vid gammaldags seder och
bruk. Ingen anledning finns att antaga, att
sörmlänningar, smålänningar, västgötar eller hälsingar varit lika
konservativa. Snarare har man skäl $tt misstänka motsatsen
19
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
