Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AVjäEa^-HQLKL,
jVHTän -LACV£:^
, TAVASTIAVELSj
^ TAVESTHIA
I ILÅN DIA AV jTftAi/
JNABbRQ
VSÄiB
DOMVJ
nOMAL
MO 5 CO VI
_j<7 PARS
MAREFINONICVM
|iIVE ^lNVS-VEN EDICV^ -
.BOWjA
fe^kfCRAFERRr ■■■
idia-vePJ ,
NINGIA
REGN VM.
jb\g
HATTO LA
SAXS A GE N N\
Tll-IVM X
a A n> CVP4A
Redan på den av Olaus Magnus år ifjy tryckta, numera ytterst
sällsynta »Charta Marina», en rikt illustrerad karta över det
nordliga Europa, ser man vid Finlands östra gräns •svenska kungens
ryttare i strid med ryska skaror. Det är typiskt för Sverges och
Finlands redan då urgamla ställning till grannarna i österled.
GRANNAR I ÖSTERLED
Sverge var under senare delen av medeltiden på ett
underligt sätt isolerat från .yttervärlden. Det stod i
skuggan av Danmark och de tyska furstendömen och städer,
vilka tid efter annan avlöste varandra som
huvudintressenter i exploaterandet av våra tillgångar. Allt slags
tvång på handeln, förlusten av rörelsefriheten i
Östersjön och bristen på fri utfart åt Västerhavet gjorde
naturligtvis det mesta till denna instängning. De inre
oroligheterna gåvo dessutom full sysselsättning åt alla,
som hade krafter och håg för äventyrliga företag.
Ännu under fölkungakonungarnas lejonbaner höll
Sverge de urgamla vägarna österut öppna. Men Magnus
Erikssons olyckliga tåg till Ladoga var det sista
försöket att upprätthålla de gamla anspråken på svensk
överhöghet i östra Europa. Mellan 1350 och 1555 står
allt tämligen stilla på karelska fronten. Och när
sistnämnda år ett nytt kapitel öppnas i de svensk-ryska
förbindelsernas historia, är det icke längre fråga om den
svenska hegemonien, utan om den ryska!
Mellan Sverge och Ryssland låg då, liksom nu, och
med i det närmaste samma geografiska utsträckning,
Finland. Dess befolkning bestod, då som nu, dels av
svenskar, dels, och huvudsakligen, av finnar. Detta folk
är av i stort sett östeuropeisk härstamning, men dess
huvudmassa har icke invandrat direkt österifrån till
Finland, utan synes först under längre tid ha bott i
områdena söder om Finska viken, (där deras närmaste
släktingar, esterna ännu bo). Härifrån ha de sjöledes
erövrat delar av Finlands södra och sydvästra
kustland under århundradena närmast efter Kristi födelse
och småningom under järnåldern brett ut sig längs
inlandets älvar och sjösystem, så att de, om också glest,
befolkat hela södra Finland och de öppnare delarna av
Bottenhavskusten rätt långt norrut. De inre delarna av
norra Finland voro ännu vid nyare tidens början nästan
lika obefolkade, som de varit sedan skapelsen. I de
väldiga urskogarna strövade lappar och en del pälsjägare
från omgivande folk omkring, och tvärs över det öde
området gingo de gamla handelsvägarna mellan
Bottenhavet och Vita havet. Det hela var en gränsskog av
väldiga dimensioner.
Den svenska bosättningen i Finland, som säkert har
urgamla anor — redan stenålderskulturen visar livliga
förbindelser över Ålands hav — har tydligen ägt rum
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>