Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur den holländske diplomaten Goeteeris’ skildring av en i6i)—i6
företagen resa genom Ryssland och Sverge är denna bild av en rysk
by hämtad. Den föreställer byn Milagona, där fredsförhandlingarna
mellan svenskarna och ryssarna fördes under holländsk medling.
sedan Rurik rodde sina tjärade båtar upp i Ladoga.
Först och främst hade allt Ryssland med undantag för
det ständigt åt väster och norr orienterade Novgorod,
kommit att vända sitt ansikte mot söder, mot
»Tsargrad», kejsarstaden, det lysande Bysanz, som ju redan
lockat väringarna till sig från alla Nordens länder. I och
med att de förnämsta storfurstarna av Ruriks ätt och
deras följen omvänt sig till den kristendom, som hade
sin huvudstad i Konstantinopel, blev Ryssland även
kulturellt och handelspolitiskt inriktat åt detta håll. Så
kommo mongolerna strömmande från öster. Under
Djingis khans, den väldige erövraren, son, Batu, slogo
de under sig hela Ryssland. Det var bara en munsbit för
dessa alla tiders störste plundrare, som på ett halvt
århundrade lade sig till med hela Asien, inklusive Kina
och Indien och kunde lämna folk ett pass i Budapest,
som gällde hela vägen fram till Peking, eller som med
rikets posthästar kunde skicka kurirer genom dag och
natt från Shanghai till Smyrna eller från Moskva till
Benares! Därför fingo ryssarna sköta sig själva, så länge
de höllo sig lugna.
Och det gjorde ryssarna på det för dem egna,
tålmodiga sättet, ända till dess det mongoliska väldet föll
sönder, kvarlämnande allt svagare och svagare
krigar-horder på rysk jord. Samtidigt, under 1400-talets senare
hälft, började mongolernas allra trognaste vasaller,
storfurstarna av Moskva, att genom krig, intriger, giftermål
och köp slå under sig allt fler och fler av de många
större och mindre välden, i vilka det gamla ryska
vikingariket upplösts. Så fullkomligt dolt för Europas
blickar bildades det nya, ryska jätteriket, att den första
bevarade notisen om detsamma har prägeln av
berättelsen om en geografisk upptäckt. Det är en tysk riddare,
Poppel, som år 1486 rapporterar för kejsar Fredrik’ III,
att det bortom Polen finns ett kristet rike, det
moskovitiska, vars furste härskar över många städer, väldiga
landsträckor och stora folkmassor!
Vid den tiden härskade i Moskva storfursten Ivan III
av Danilovitsjarnas gamla ätt. Han var en energisk och
lyckosam herre och hade bl. a. haft den goda idén
att år 1472 i Rom låta hämta Sofia, brorsdotter och
arvinge till den siste, av turkarna fördrivne östromerska
kejsaren. Det var ett gott gifte för en rysk storfurste.
Ivan III och hans efterträdare Vasili utvidgade sitt
rike från att ha omfattat 15000 kv.-mil till 40000 kv.~
mil. Och Ivan IV Vasiljevitsj, som också kallas »den
förskräcklige» lade därtill hela mellersta och nedre
Volga-området och Donsteppen utom mycket annat.
Det var denne härskare, som Gustav Vasa fick att
göra med, när det efter gammal vana hade varit ett litet
gjransslagsmål på Viborgska näset.
Det var inte, som förr i världen, Novgorods av sina
borgare och bojarer kujonerade småfurste. Det var »alla
ryssars självhärskare», en man, som läst historien på
sitt sätt och ansåg sig på mödernet härstamma från
östroms kejsare, men på fädernet — över Rurik — från
en bror till kejsar Augustus!
Sverge hade trott sig ha att göra med en maktlös
småstat och fann sig med ens stå ansikte mot ansikte med
en stormakt. Undra på, att den gamle landsfadern fann
sitt folk »nu så illa och uti så stor fara utsatta, att Vi
aldrig tillförene i sådan nöd och farlighet varit have».
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
