Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Callot har också skildrat soldatlivets fröjder. Här visar han en ofta
förekommande lägerscen; det är ett antal soldater som arkebuseras
av sina kamrater till straff för någon förseelse i tjänsten.
för att ej tala om plundring och brand, var något lika
naturligt, som att soldaterna marscherade och att man
sköt med kanonerna. En riktig soldat — om hög eller låg
gjorde blott föga skillnad — var en skinnare och rövare,
likplundrare av ohejdad vana, beredd till snart sagt vilka
illdåd som helst, när tillfälle bjöds, vare sig han var »på
parti» i bondgårdarna eller deltog i en officiellt
påbjuden och förtjänstfull bedrift som plundringen av en
erövrad stad. I lägret var det för en ärlig knekt, så långt
tjänsten det tillät, naturligt och lovligt att dricka och
spela kort eller tärning med sina kamrater — om han så
söp bort förnuftet och spelade bort sista skjortan. Som
tredje huvudförströelse på lediga stunder räknade de flesta
slagsmål — gunås gärna i form av dueller; de bästa
fäk-tarna eller pistolskyttarna kunde kosta på sig att ha den
känsligaste »äran» och blevo större gentlemän, ju fler de
för denna äras skull stuckit ihjäl eller lemlästat. Tro och
heder gällde i kriget bara mot den egna fanan, och även
denna var soldaten i längden bara skyldig så mycket,
som betingades av redan erhållen sold. I övrigt levde
krigaren — och detta i åratal — utan samhälle, i kamp
icke blott med fiendernas väpnade styrka, utan med allt
och alla, som ej tillhörde de »egna». När man då också
betänker, att soldaten kunde byta sida i kriget både två
och tre gånger — krigslyckan och regementsbefälhavarens
affärer voro därvid det avgörande — så förstår man,
att de härar, som härjade det olyckliga Tyskland under
tre årtionden, till stor del bestodo av folk, som till sin
samhälleliga karaktär kommit att bli någonting mitt
emellan bödlar och grovt kriminella lösdrivare. Att inte varje
enskild legoknekt blev en skurk berodde på, att det goda
i människans natur är förunderligt svårt att utrota. Att
han betraktades som en skurk är lättare att begripa.
Det märkliga är då, att den svenska armén under
Gustav II Adolf (och ännu långt efter hans död) gällde för
att bestå av laglydigt folk med anspråk på aktning både
av andra och sig själva. Kår- och yrkesandan hade hos
dem icke utrotat vare sig det enskilda samvetet, så långt
de lärt att bruka detta, eller en känsla av kollektiv
förpliktelse mot den moral, i vars namn de uppträdde som
krigförande part (konflikten mellan romerskt förtryck
och evangelisk frihet). Det är icke sant — om någon skulle
vilja påstå det — att Gustav Adolfs krigare avstodo från
att bruka svordomar, att de alla ständigt gingo omkring
med fromma tankar och gudligt tal, att de späkte sig
frivilligt, när det fanns något gott att få. Det är tyvärr icke
ens sant att svenska vapen och fanor aldrig spelat med i
det ohyggliga dramat vid städers och byars plundring,
eller att den svenska hären gått fri från anklagelser för
grymhet och självsvåld.
Men vad som är sant är, att det var förbjudet för den
svenska arméns personal att bruka svordomar och
dryckenskap, att det ålåg varje man under Gustav Adolfs
fanor att uppträda som om han fruktade Gud — och att
dessa påbud och åligganden inte bara stodo på papperet,
utan faktiskt tillämpades och utkrävdes, så långt det var
möjligt.
Tyvärr är det också sant, att mycket av denna anda
förbleknade under 1630- och 40-talen. Betecknande är
den engelska ambassadören Whitelockes berättelse om, hur
han (som tillhörde puritanernas parti och som 1653
sändes av Cromwell för att underhandla med svenska
regeringen) av drottning Kristina blev tillfrågad, huruvida
det var sant, att Cromwells och parlamentets
fruktansvärda trupper brukade sjunga psalmer före och under
striden. Inte utan en viss beskhet i det eljest mycket hov-
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
