Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej rättvist. Det gick henne, som det gått hennes fader —
tvivelsutan delvis av samma orsak. Hon red för fort,
driven av sitt djärva, hetsiga sinne och sin intellektuella
snabbhet och styrka. Hon glömde att se sig om efter de
andra. Därför blev hon ensam.
De följde henne icke i filosofiskt tänkande. Det
förefaller, som om det förakt för ren filosofi, som onekligen
är mycket djupt rotat i svenskt kulturmedvetande, just
vid denna tid var ovanligt starkt, emedan den äldre
generationen slagit varandra bruna och blå — och detta
bokstavligen — i en av teologisk fanatism präglad strid
mellan en mera medeltidsartad, auktoritetsbunden och en
av renässansens kritiska anda präglad, nyare filosofisk
läroriktning. Denna besvärliga kamp, som urartat till
svåra tumult i Uppsala under 1600-talets början, hade
utåt avgjorts genom en otvivelaktig seger för den ena
riktningen. Den lutherska ortodoxien hade vunnit med
hjälp av samma slags formella, »aristoteliska» logik och
samma hårda auktoritetstro, som en gång fört den
romerska kyrkan till seger. Därmed var all offentlig
disku-sion i filosofiska frågor egentligen avklippt i Sverge, och
det på ett stadium, som den stora kampen ute i
Västeuropa för länge sedan lämnat bakom sig. Intet under,
att man lät Uppsalateologerna hållas med sina
disputa-tioner och ansåg filosofin vara något, som inte angick
förnuftigt folk. Eller, som Stiernhielm uttrycker det i
baletten »Parnassus triumphans», där han låter en
»Pedant Capiten» uppträda med två »narriske Fänrikar»:
»Ja, ja, bland thätta folk at willia wara lärd
Är störste gäckerij; och håls hos them för flärd.»
Då gick det bra mycket lättare för drottningen att få
sina svenskar med på andra nyheter.
Franska moder, både i’herr- och damkläder,
rumsin-redningar, mat och dryck, bordsseder, konversation och
dans — allt sådant voro de unga herrarna och damerna
i Sverge inte nödbedda att antaga. Franskt språk hade
redan tidigare ett visst anseende hos den högsta
aristokratien. Det är märkligt, att t. ex. Carl Carlsson
Gyllen-hielm redan under sin polska fångenskap konverserade
på franska med en del polska herrar, något som han
med en viss stolthet berättar i sin självbiografi.
Annars var latinet det internationella språket, och en
diplomat som Axel Oxenstierna, själv en ypperlig latinare,
satte en ära i att icke ge någon samtida nation försteget
framför Sverge genom att begagna dess språk vid sina
förhandlingar. Talade någon officiellt på franska till
honom, så svarade han på svenska. Endast latinet var
neutral mark, där man kunde mötas.
Men latinet var stelt och högtidligt. Det lämpade sig
föga till salongskonversation, galanta samtal med damer,
Pierre Signac, en utomordentligt skicklig fransk
miniatyrmålare, var verksam vid Kristinas hov.
Ett litet ur, som tillhört drottningen, och som nu
finns i Statens historiska museum, är ett
ypperligt prov på Signacs läckra konst och ger oss
dessutom en livfull bild från en av Kristinas
baletter. Den visar oss den unga, vackra
härskarinnan i jägarinnah Atalantas kostym, och vid
hennes sida de två prinsessorna Maria Eufrosyne
(sedermera gift med Magnus Gabriel De la
Gar-die) och Eleonora Katarina. Den smäktande
herden till vänster om drottningen är gunstlingen,
greve De la Gardie. Devisen »V ir t uti s et
vir gini t at i s amo r e» åsyftar drottningens
kärlek till »dygden och jungfruligheten».
små verser och kupletter att sjunga till luta. Och
svenskan — ack, den var ännu ett hårt och besvärligt
bondmål utan egna ord för tusentals begrepp och nyanser,
som en världsman eller världsdam rörde sig med. Hur
skulle man kunnat tala om en ny klänning på svenska?
Varken tygsorter eller spetsmönster, varken snitt eller
f ärger kunde man ju benämna på detta språk. Och att tala
om kärlek på svenska — det lät som ett tankeutbyte
mellan en bonddräng och en ladugårdsdeja. Och en
svensk visa! För all del, det fanns många. Nästan varje
kavaljer och dam hade sin handskrivna visbok (precis
som flickor på landet ännu) med vackra och rörande
sånger.
Ȁr nogor till att finna
i kierlechz ständighet
som mig kan öffwervinna,
och min hiärtanz troohet,
ney, här moste wäll wijka
för migh ehoo thet ähr,
ty iagh har ingen lika
som tigh så holler kiär.»
3V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
