Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den lut spelande kavaljeren i 1650-talets
dräkt tillhör en serie av fyra målningar i
Nordiska museet, vilka framställa de fyra
temperamenten. Denne glade herre
representerar det sangviniska lynnet, vilket ses
både av hans sångarglädje och hans
eleganta, med band och spetsar prydda dräkt.
Och hur uppriktigt klingar inte jungfruns klagan över
sin i kriget bortdragne vän:
»Jagh arma möö och Jungffru kleen
ähr kommen i högsta wåndha
att iagh altidh skall soffua alleen
Stor sörgh är migh kommen till handa.»
Hur annorlunda låter inte en visa av Ronsard — och
han är ändå gammalmodig på denna tid, då monsieur de
Voitures sonetter, monsieur Scarrons kvickheter,
monsieur Moliéres karaktärsskildringar och madame de
Sé-vignés brev angåvo den intellektuella nivå, på vilken
»le beau monde» i Paris rörde sig.
Det är inte att undra på, att man försökte lära sig
franska och italienska i Sverge! På vissa håll gick det
både fort och bra, att döma av diplomaten Ogiers
förtjusta skildring (1634) av systrarna von der Linde, döttrar
till en av Stockholms rikaste köpmän, »klädda som
fransyskor och talande språket så väl att jag trodde mig vara
i mitt fädernesland». Tjugo år senare finner Whitelocke
herrar och damer vid svenska hovet genomgående klädda
efter franskt mode och mycket franska i sättet. Även
maten, som han får hos drottningen och på middagar hos
förnämt folk, är tillagad på franskt vis, vilket
engelsmannen visserligen inte är förtjust över, men likväl finner
bättre än det magra kokött och sura öl, som han fått leva
på under sin resa genom svenska bygder.
Nöjeslivet gick också snabbt över i den franska stilen.
Hittills hade en bjudning vid hovet eller i förnäma
privathem huvudsakligen bestått i en lång, omständlig mål-
tid med många stadiga rätter och många högtidliga
skålar — ju fler dess bättre. Den dans, som förekom, var
en stelbent, långsam och gravitetisk parad — nyare,
raskare pardanser voro ännu ansedda som grovt opassande
och idkades på sin höjd av unga kavaljerer, när de hade
sina ungkarlsnöjen för sig själva med mindre välkända
damer. Musiken utfördes i regel av hyrda virtuoser, sången
av djäknar och andra betalda krafter, medan amatörer
endast läto höra sig i den intimare vänkretsen. Idrotten
hade ännu en helt okonstlad karaktär av enskilda
kroppsövningar; på sin höjd kunde bollspel förekomma som
herrförströelse — en ganska dyr sådan, då man spelade
om pengar. De gamla ridderliga torneringarna till häst
i tung rustning upphörde i stort sett redan under
ijoo-talet. En sista uppblomstring fick det gamla bruket vid
Gustav Adolfs bröllop 1620, men det var också slutet på
denna tradition.
Vid slutet av 1630-talet, när Kristina och hennes
jämnåriga börja kunna göra sin smak gällande, komma
»baletterna» på modet vid svenska hovet, och snart har man
också något, som kallas »bal» i de förnäma
sällskapskretsarna. Och i stället för torneringarna hade man »upptåg».
Så här skriver den unge hovjunkern Johan Ekeblad
den 22 januari 1651 till sin far, den gamle översten
Christoffer Ekeblad på Stola: Hennes majestät är opasslig,
skriver han. »Det förmenas, att denna flussen skall vara
förorsakad utaf den kölden, hennes majestät lidit hafver
på balletsalen nu senaste gången ... Och förhoppas, att
det blifver senaste gången, för det stora förtret vi med
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
