Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från ungdomsåren, som hotar att bli orsak till skandal.
Och litet tröstar det ju, att Johan Ekeblad — förr
kroniskt utan pengar — kan oombedd skicka sin far trettio
dukater på ett diskret sätt — som en liten försträckning.
Emellertid tycks han snart bli uppriktigt förtjust i
sin lilla hustru, helst sedan hon under mycken veklagan
och ymniga tårefloder från hela den borgerligt
sentimentala omgivningens sida, blivit mor till en liten flicka.
Den 17 mars 1664 skriver Johan Ekeblad det sista
brevet till sin far. Kort därpå är den gamle översten död
och sonen själv, lyckligen befriad från hovtjänsten, tar
sitt kära Stola i besittning.
Dit har han längtat hela denna tid. Det är det
försonande och vackra draget hos denna eljest ganska
ointressanta kavaljer. Allt det stora patos, som fyllde den
äldre generationen med eld och glöd, har han och hans
släktled föga kvar av. Religionsfrågorna ha blivit
likgiltiga, kriget är en stor affär, där man endast med möda
lyckas bemantla de realpolitiska syftena och metoderna.
Tiderna bli hårdare och reduktionen hotar. Den nya
förgyllningen börjar redan nötas av.
Men Stola är ändå alltid Stola. Där hemma i hagarna
är allt sig likt. Orrarna spela och hararna lägga av
vinterdräkten, gäddan börjar leka och lövet spricker ut.
Eller också går det mot hösten och rådjur och hjortar
äro feta och ystra. Om vintern tänker Johan Ekeblad
på vargskall och fångstgropar. Snön, som faller i
Stockholm, blir för honom till spårsnö hemma på Stola, där
räven går och vankar kring hönshuset. Halva hans själ
är hemma på landet, hos de enkla människorna och den
oförstörda naturen. Det kommer aldrig så varmt tonfall
I Nordiska museet visas som en utomordentligt
uppskattad relik från 1600-talets vardagsliv den här
avbildade, runda trätallriken. Den är av enklaste slag,
t. o. m. utan kant och dessutom spräckt. Men det är
Johan Ekeblads välsignade skrivklåda, som gör den så
intressant. Här har han som bedagad godsägare på
Stola, skrivit följande: »Denne talriken haar Saligh
Christoffer Johanson ätit på i många åhr, åk sedan
iagh hans son Johan Ekeblad i 20 åhr, til des talriken
intet årka tiäna längre Vthan gick mitt itu, dåck haar
iagh låtit slåå ihoop honum, och lagdt honum i
fate-buuren för sin gambla tiänst skull och til et monument,
Datum Stohla den 21 januarij r68/». — Det ligger
mycken trofasthet i detta monument, som hedrar
upphovsmannen mer, än han kunnat ana, att det skulle
göra.
i hans brev som när han träffat någon därhemma ifrån,
om det så bara är en bonde eller en före detta dräng.
De intressera honom mer än både Cromwell och Kristina.
Sista julen fadern lever, ämnar han sig med svågern
van der Not ned till Stola. »Gud låte mig finna min käre
farkär i gott och hälsosamt tillstånd, att vi måtte ha
fröjd av julehälgen. Jag recommenderar Johan Nilsson
omsorgen, att ingen juleklubba fattas och eljest att
leke-folk beställes, som väl veta umgås därmed.» Det är
lekarna i julhalmen, som han tänker på, den rikt gifte,
bereste och ganska blaserade hovmannen vid Hedvig
Eleonoras perukklädda och franskt utstyrda
stormakts-hov.
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
