Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Steninge i Uppland visar ett ypperligt prov på ett svenskt lantslott
under karolinska barockens senare skede, behärskat, värdigt och
mindre anspråksfullt, i samma mån som de representativa kraven
trätt mera i bakgrunden för mera mänskliga synpunkter.
Tidens arkitekter fingo göra rätt mycket för skenet.
Syftet, att i främlingars ögon förhärliga det svenska
väldet, i adelns ögon konungafamiljen, i folkets ögon den
svenska herreklassen, var i och för sig lovvärt, men
kanske en smula ytligt. Det är typiskt, att, när
Nikodemus Tessin den yngre, tvivelsutan en mycket
framstående arkitekt men i stort sett samma andas barn som
sin far och andra stormaktstidens svenska byggmästare
och byggherrar, under 1700-talets första år sökte
intressera fransmännen för sitt förslag till Louvrens
ombyggnad, hans magnifika planer icke kunde väcka någon
anklang längre, emedan de å ena sidan föreföllo alltför
pompösa och högtravande, å andra sidan togo alltför
litet hänsyn både till pieteten mot de äldre delarna av
slottet och till kraven på trevnad och komfort i de nyare.
Det visar, att man vid denna tid i det förnuftiga
Frankrike ansåg sig ha offrat nog på det rent representativa
byggande, som även där haft sin stora tid under Ludvig
XIV:s ungdom.
Några av de vackraste av tidens svenska
praktbyggnader uppfördes f. ö. bara i tillfälligt material, trä, väv
och puts, t. ex. den magnifika triumfbågen, som restes
på »Norremalmstorg» (nuv. Gustav Adolfstorg) vid
Kristinas kröning. Whitelocke såg den fem år senare och
tyckte att det var skada på ett så vackert arbete, att det
skulle vara så förgängligt. Det ligger något symboliskt i,
3 54
att minst tre ståtliga triumfbågar restes på detta sätt i
Stockholm mellan 1650 och 1680 — och att ingenting
finns kvar av dem annat än vad Dahlbergs trogna penna
bevarat. Hur mycket av de ståtliga slotten, borggårdarna,
trädgårdarna och parkerna, som han tecknat av, finns
för övrigt kvar? Märkvärdigt lite — och det allra mesta
starkt förändrat. Det är som om all den höga och
svällande stuckaturen, de glänsande förgyllningarna, de
målade plafonderna och tapeterna av gyllenläder,
gobelin-vävnader eller brokadsammet inte skulle ha tålt vårt
nordiska klimat. De falnade, flagrade — snart nog verkade
de med sitt damm och sina sprickor gammal teater,
»vieux jeu», som det obarmhärtiga, men också oavlåtligt
kulturskapande Paris på den tiden skulle ha uttryckt det.
Slutet på visan blev ju, som bekant, rätt sorgligt. Efter
trettio år blev det tydligt, att Sverge inte kunde
finansiera ståten längre. Pengarna voro slut — de miljoner,
som lagts ned på »representation» gåvo ju ingen ränta —
och krediten hade också gått all världens väg. De
magnifika kavaljererna hade visat sig vara dåliga
räknemästare. Gamle Magnus Gabriel De la Gardie dog fattig.
Det Braheska grevskapet vid Vättern smälte ihop till ett
godskomplex av bara måttliga proportioner. De stora
palatsen i Stockholm togos i anspråk av statens
ämbetsverk. De gamla guldstolarna ställdes på vindarna och
sammetskarosserna fingo mögla i vagnbodarna. Lakejerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
