Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skansens soldattorp är hämtat från Eksjö landsförsamling i Småland
och torde, om man undantar fönstren, som troligen på 1600-talet
voro mindre, motsvara den bostad, som bestods de indelta soldaterna
enligt Karl XI:s indelningsverk. Utom boningshuset kade torpet
endast ett enda uthus, som inrymde lada, loge och fähus.
gränsat antal, blevo jordägarna indelade i »rotar», var
och en omfattande om möjligt lika stora
produktionsområden, som gemensamt skulle hålla var sin knekt eller
båtsman. Ur något eller några av de hemman, som
utgjorde en rote, utbröts ett litet stycke odlingsbar jord
jämte tomtplats,och på denna byggdes en liten stuga,
motsvarande de anspråk, som en hyggligt ställd torpare eller
gift daglönare på den tiden hade i fråga om bostad.
Rot-hållarna skulle svara för stugans underhåll, förse knekten
med vedbrand och visst underhåll i form av kläder till
dagligt bruk samt någon kontant lön. Dessutom skulle de
svara för, att i »rotekistan» fanns full beklädnad —
uniformer voro numera fastställda för den svenska
krigsmakten — åt soldaten; i de flesta fall blå vapenrock, gul
väst och gula kortbyxor, vita strumpor och breda
lågskor med spännen, bredbrättig filthatt, bantler och
patronväska, livrem och gehäng. För musköten och pliten,
som kronan lämnade ut, skulle soldaten ansvara.
I regel var soldaten eller båtsmannen av bygdens eget
folk — son till någon torpare eller hantverkare eller
någon barnrik bonde, som hade det smått och trångt i
stugan. Men stundom var man tvungen att se sig om
efter knektar utsocknes ifrån. Inte så få synas ha varit
finnar. Framför allt rekryterades flottan från Finlands
kusttrakter, och en mängd finska båtsmän förmåddes att
bosätta sig på Blekingekusten för att finnas i närheten
av flottans station. Det är intet tvivel om, att denna
inblandning ännu är märkbar därnere, särskilt på några av
de större öarna.
Rytteriets underhåll organiserades pä ett något
avvikande sätt. De största och rikaste jordägarna i de
landskap, där kavalleriregementen sattes upp, utsågos till
»rusthållare» och hade skyldigheten att hålla häst och
karl med ful! utrustning och mundering. Det var den
gamla »rusttjänsten», som dock inte längre medförde
frälse i betydelsen adelskap. Men så var inte heller
ryttaren någon riddare. Han skulle inte ha järnrustning och
dylika dyrbarheter, utan bara ett ordentligt kyller av
älghud, med byxor, väst och höga kragstövlar; i stället
för pansar hölls han med ett kraftigt bröstharnesk. Hjäl*
men var numera ersatt med en vanlig filthatt. Hans vapen
voro ryttarvärja, karbin och ett par pistoler. Ryttaren
fick av kronan sitt »ryttartorp» som var av samma enkla
typ som soldattorpet.
Hela denna över allt Sverges rike spridda krigsmakt
skulle genom sina på kronohemman bosatta officerare
hållas i ständig uppsikt och övning. Varje år höll man
regementsmöte under några dagar på en därtill utsedd
lägerplats och dessemellan skulle kaptenerna se till att
få sina kompanier eller delar av dem samlade till
kortare övningar och inspektioner, gärna vid kyrkorna någon
söndag efter gudstjänsten. Det var ju inte så konstigt, när
alla voro grannar och dagligen hade beröring med varandra.
Det gav en egendomlig blandning av yrkesmilitär och
milis, detta system. Soldaten var visserligen yrkeskrigare,
men han levde civilt. Kasernandå och allt, som därmed
sammanhänger, framför allt känslan av att som militär
tillhöra en från den övriga befolkningen väsensskild sam-
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
