Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denne lille herre, okänd till
namnet, representerar i ett av
Nordiska museets iyoo-talsrum hela
det käcka, lillgamla och
snusförnuftiga som efter tidens smak
horde utmärka en ung man av värld.
slingrande blomrankor, jagande fåglar, lekande fjärilar
eller idylliska landskapsbilder, utförda i ett stiliserat,
mjukt lavyrmässigt maner. I dessa rum har man för
första gången i Sverges historia idel bekväma möbler,
mjuka fåtöljer, nätta små soffor, chaiselonger. Sällan
saknas i ett något så när välstående hus ett vackert sirat
instrument — spinett, klavecin; ofta står violoncellen
eller basfiolen i hörnet, bland notställ, noter och
flöjtfodral. Musiken, förr en hård, militärisk eller akademisk
konst, blir sällskapsnöje för alla och envar.
Men kulturhistoriskt intager rokokon ett både bredare
och djupare rum, än några årtal kunna ge vid handen.
I denna bemärkelse omfattar detta begrepp hela
frihetstiden och en stor del av Gustav III :s epok.
Två vackra ord omsluta dess väsen: Nyttan och Nöjet.
Med alla sina förtjänster och fel präglas rokokon
överallt i Europa av dessa två ideal.
En mycket vanlig och vardaglig svensk man,
bruksägaresonen och sjöofficeren Carl Tersmeden, som föddes
vid slutet av Karl XII:s regering och dog fem år efter
Gustav III, har i sina dagböcker, vilka han med anmärk-
ningsvärd energi fört ända från gosseåren och till sin sena
ålderdom, troget skildrat de genomsnittliga svenskarnas
liv och tänkesätt under den period, som behärskas av
rokokons ideal.
I sin barndom stod han hemma på Larsbo bruk i
Sö-derbärke och i skolhushållet i Uppsala under uppsikt av
en ung informator, Sundius, som han höll ofantligt
mycket av. Han säger själv, att Sundius’ uppfostran i
huvudsak inriktade sig på att’ hos sina lärjungar utveckla »ett
ömt människohjärta». Hur detta tillgick skildrar han
(ovisst om det sker alldeles naivt eller med mild ironi):
»Om vintern roade han oss göra donor, som utsattes
för kramsfågel och vid deras vittjande, då vi med glädje
funno fåglarna upphängda, förebrådde han oss
omänskligheten mot de oskäliga djuren, att ehuru de voro givna
oss till föda, skulle vi ändå intet visa vår glädje över
deras olycka. På lika sätt följde alltid moraler, då vi
under nät, som han tillagade, fångade en myckenhet
gulsparv, dem vi med begär dödade.–––––-Med ett ord,
han använde hela tiden att på ett moraliskt sätt inplanta
dygden och ett ömt människohjärta, under det att vi mera
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
