Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu på 1790-talet levde man hos Stockholms borgerskap i full
rokoko. Denna trevliga namnsdagsbild av Pehr Hilleström är
inklistrad i en av Bellman skriven visbok, tillägnad bryggare
Westmans maka.
bordet på kommando — blir under rokokon en lössläppt
lidelse, som likt en yrsel griper höga och låga. De stinker
av finkel och ångar av bålar, och
»Jag vill ej vara nykter
för mycke, ntycke, mycke gott»
är ett naivt rop — nödrop skulle man nästan vilja säga —
ur tidens törstiga hals, ett av de många, som Bellman
gett sitt geniala uttryck åt. Egendomligt nog såg denna
tid, som eljest ägnade större uppmärksamhet än någon
föregående åt sociala frågor, superiet huvudsakligen ur
ekonomisk synpunkt. Man plåstrade och
experimenterade gång på gång med husbehovsbränningen, som t. o. ni.
tidvis förbjöds, men alltid med syfte att förekomma
slöseri med spannmål. Någon verklig reaktion mot
spritmissbruket och den tilltagande alkoholiseringen fanns
knappast. Svensken skulle helt enkelt supa, om han skulle
kunna leva nöjd. T. o. m. en så skarpsynt man som C. A.
Ehrensvärd, som är en av de första och skarpaste
strids-männen för nyantika ideal både inom konsten och
tänkesättet i allmänhet, konstaterar i december 1782, när han
återvänt till Sverge efter en flerårig italiensk resa, hur
han funnit sig till rätta bland sina landsmän (vilka han
liknar vid markattor). »I fjorton dar grälade jag. Luften
och surkål slog änteligen ett skal runt omkring mej.
Brännvinet fullkomnade änteligen puppan–––––-. Där
kom fram en markatta, lika snål, lika kvick och med lika
lång rumpa som alla de andre––-»
Man förstår en genial och otålig människa med
antikens skönhet och Italiens blå himmel skimrande på
näthinnan. Det är i ett försenat rokokoliv inom flottans lilla
societet i Karlskrona han hamnat en våt och svart,
de–cemberdag. Vår vän Tersmeden, snart 70-årig, men lika
levnadsglad och oförbrännelig, sitter som amiral där nere
och spelar första fiolen i societeten. Hans fru, en gång
en liten borgartös i kung Fredriks Stockholm, är den
ledande damen i sällskapet. Man spelar, äter, dricker och
ordnar maskerader på stadens teater. Ehrensvärd tar till
brännvinet och acklimatiserar sig i den dävna, skämda
luften, där inte en fläkt av stormen utifrån trängt in —
den storm som sju år senare kastade Bastiljen överända!
Hade rokokon "bara varit »nöjets period», skulle den
ha skänkt oss en förfinad svensk rokokostil i byggnader,
möbler och husgeråd; en Bellman, ett gryende musikliv,
en ledigare umgängeston; och slutligen ett starkt försupet
folk, som kunde dansa, sjunga och spela — till dess det
satt där som hjälten i »Bacchi Kalender», när epoken led
mot sitt slut:
»Från Junii, Julii så til August,
Intil September söt och förtjust,
så satt jag naken, full och ful.
Och så kom Jul.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
