Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna modell av ostindiefararen
Lovisa Ulrica byggdes ombord på
skeppet under dess första resa till
Kina, som påbörjades år iy66.
Modellen tillhörde kaptenen ömbord,
Matts Holmers, vars ättlingar i
våra dagar skänkt den till
Marinmuseet i Stockholm.
Till tidens kynne hör dock ej blott intresset för
fosterlandet och allt, vad detta rymmer. Vetgirigheten och
vinstbegäret samverkade till att öppna världshaven för
svenskarna, något som hittills aldrig — åtminstone ej efter
vikingatidens slut — inträffat. Ty de svagt igångsatta och
illa understödda företag, som bl. a. under stormaktstiden
ledde till Nya Sverges grundande, voro endast av
episodisk betydelse. Nu byggdes spaniefarare i svenska och
finska stapelstäder, som varje år hemförde salt och
syd-frukter på svenska kölar. Och redan 1731 bildades i
Göteborg av svenska och engelska bolagsmän det
Ostindiska Kompaniet, som sedan ända till 1804 underhöll
en regelbunden trafik mellan Sverge och Östasien. De
stora, med artilleri utrustade tremastarna brukade avsegla
från Göteborg med första öppet vatten. I regel angjordes
flera platser på vägen runt Godahoppsudden. En viktig
station var Surat i Ostindien, där en stor del av lasten —
huvudsakligen järn, stål och koppar — såldes och indiska
varor intogos. Därpå gick resan vidare till Kanton, på den
tiden den enda kinesiska hamn, där europeiska fartyg
hade tillstånd att inlöpa. Där hade kompaniet sitt kontor
och de kinesiska affärsmännen sina språkkunniga
tjänstemän, vilka skulle stå den med skeppet följande
super-cargen — kompaniets merkantila ombud — till tjänst
när det gällde att sälja lasten och köpa kinesiska varor
för återfrakt. Två år var ingen ovanligt lång tid för en
sådan resa, somliga räckte tre år och mera. Men vinsten
28
var, när ingen olycka inträffade, särdeles god för
intressenterna.
För befälet och manskapet på de ostindiska skeppen
var ovanligt väl sörjt, men trots detta var dödligheten
ombord ofta mycket stor. Man hade ju ännu ej lärt sig
att effektivt bekämpa vare sig skörbjuggen, en följd av
den ensidiga skeppskosten under månadslånga seglatser i
öppen sjö, eller de tropiska febrarna. Sjörövare och
bråkiga infödingar kunde man också råka ut för. Sjölivet
hade gott om den sortens äventyr, som lockade friska
viljor. Om det också i början var svårt för Kompaniet
att få dugligt svenskt befäl, så botades den bristen med
åren, och snart hade vi i Sverge ett helt stånd av väl
befarna kaptener och styrmän, för att inte tala om alla
de beckbyxor med brunbrända ansikten, runda hattar,
tjärade stångpiskor och fria fasoner, som gjorde gatorna
i Göteborg ganska osäkra både när de firade avsked och
återkomst.
De stora importvarorna från Kina voro porslin,
sidentyger, silke och te, men därtill kommo många andra goda
saker såsom kanel och andra kryddor, sagogryn, arrak
och kinesiska kuriosa av alla slag. Det var betydande
laster av dylikt som infördes och såldes på de stora
auktioner, som Kompaniet höll i Göteborg. Meningen var
från början, att det skulle säljås till utländska köpare,
men hur det var, tog svenska folket självt hand om
lejonparten — ocKi tusen gamla hem finna vi ännu rester av
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
