Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sin svenska historia — kommer på detta sätt ånyo i sin
mån till heders.
Kungen själv var den, som angav tonen, skapade stilen,
utförde ända till de minsta detaljerna i denna
vasatids-renässans, som är den gustavianska epokens mest
nationella skapelse.
Den skapades egentligen på och för teatern. Detta är
typiskt. Gustaf III spelade hela sitt liv teater — det var
hans natur och djupt allvar för honom. Alla hans mest
personliga idéer togo dramatiskt uttryck. Den skarpsynte
Tessin hade redan gripits av oro och antipati för den
lille prinsens teatraliska väsen, vari han såg en viss
brist på ärlighet och ett osunt fantasteri. Säkert hade han
i viss mån rätt. Men lika säkert är, att denna
egendomliga natur inte kunde uttrycka sig sannare, åtminstone ej
inom de gränser, som hans ställning och plikter uppdragit.
Det var hjältar i sammet och spetsar, med
ordensked-jor och väldiga svärd, med plymer och gammaldags,
rak-brättade hattar — allt sådant, som man kunde hitta i den
kungliga klädkammarens förråd från Gustaf Adolfs och
Karl X Gustafs tid — som föresvävade kungen, när han
skulle skapa sin vasarenässans. Kostymen betydde ej allt,
men oerhört mycket.
Höga, gotiska valv, spetsbågsfönster, ljusdunkel med
brinnande facklor, tunga, snidade möbler hörde också till
stämningen. Dessvärre voro de mestadels oåterkalleligen
försvunna — men på Gripsholm hade man åtminstone
en fläkt kvar, och den togs tillvara vid de karuseller
och riddarlekar,som skulle återuppliva det gamla nordiska
kämpalynnet hos ett förvekligat släkte av unga hovmän.
Men bäst och starkast kom den drömda och dyrkade
hjäitetiden fram på den nya, rymliga Operans scen, när
Louis Desprez fick måla sina underbart romantiska
dekorationer till kungens egna och Kellgrens skådespel, till
Gustaf Vasas heroiska frihetsstrider, till Gustaf Adolfs
ädelmod och Ebba Brahes av höga känslor burna
kärlekssaga.
Kungen själv och hans närmaste själsfränder voro
djupt gripna av detta. Men det dröjde ett gott stycke in
på iSoo-talet, innan denna romantik blev verkligt
populär. Mycket av den levde ännu kvar, när Carl Snoilsky
och Oscar II voro unga. Karl XV:s riddarsal i papier
maché på Ulriksdal, som först för några år sedan togs
ned för att lämna plats för en modärn inredning, var en
senfödd ättling av denna gustavianska teaternationalism.
På ett område lyckades det dock kungen att föra sina
drömmar om en vasatidens renässans ut i verkligheten.
Svenska dräkten, den nationella kostym, som på
konungens befallning anlades vid hovet och ämbetsverken
år 1778 och som under århundradets slut verkligen blev
rätt mycket brukad inom alla stånd (delvis t. o. m. hos
bönderna), var i mycket ett återupplivande av den dräkt,
som burits av herrar och damer i Gustaf Adolfs ungdom.
Att en ringa del av Sverges befolkning på Gustaf 111 :s
tid, väsentligen vissa socknar i Blekinge och Skåne, ännu
bar en mansdräkt, som gick tillbaka på tidigt 1600-tal,
medverkade säkert i viss mån till valet av modell för den
nya, svenska dräkten, liksom utan tvivel allmogens gamla
Svenska dräkten, sådan den påbjöds år 1778, är en
utomordentligt intressant och tidstypisk skapelse.
Bilden härovan är återgiven efter en Nordiska museet
tillhörig samtida teckning av G. Nordqvist.
förkärlek för starka färgbrytningar och rena färger
spelade sin roll vid färgvalet, som t. ex. för enklare folk
bestämdes till svart med röda kantband. (Svart och röd var
ju redan på 1730-talet Tersmedens »götiska»
maskeraddräkt!) Men framför allt var det den »första gustavianska
tiden», som kungen ville se återuppstånden i de efter
nyantik smak inredda gemaken på Gripsholm och Ekolsund
och i pelarsalen och gallerierna på Stockholms slott.
Med denna vasatidsdräkt hoppades han också, att andan
från Gustavernas tid skulle leva upp hos det svenska folk, till
vilket han i nödens stund vädjade på Dalarnas kyrkvallar.
Anjalaförbundet och till sist Anckarströms pistolskott
svarade på hans vädjan. Vasatiden lät sig icke
återuppväckas i franska revolutionens tidsålder, trots Desprez’
dekorationer och svenska dräkten.
29
43 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
