Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Målaren G. W. Palms »Kladdbok för år i8jf», som
tillhör Nordiska museet, innehåller bl. a. denna
mo-därna herre, som den 28 maj röker sin cigarr på
Djurgården. Damen nedanför är hämtad ur »Vcckotidskrift
för fruntimmer» år 1824.
som original, klädda i eget hår — gärna hos de yngre och
kokettare starkt lockigt och romantiskt flygande, ett
arv från revolutions- och krigstiden — och hade antagit
den demokratiska europeiska mansdräkten med livrock
av mörkt, enfärgat tyg, kort väst och långbyxor. De
vackra och dyrbara spetskråsens tid var förbi. Man bar
mjuka eller t. o. m. stärkta vita skjortkragar och
manschetter och halsduken knuten i »sjömansknut». Allt detta
var gammalt nytt. Det var de franska barrikadhjältarnas
folkliga dräkt — men förädlad och stiliserad av det
tidiga 1800-talets ledande andar på herrmodernas område,
Londons unga eleganter.
De finaste hemmen, den nye kungens och de rikaste
aristokraternas, präglades av kejsarstilens — empirens —
smak. Den kom från Paris, där den vuxit upp direkt ur
revolutionstidens antikiserande anda. Den är mera
utpräglat fornromersk, och får efter Bonapartes egyptiska
fälttåg en stark inblandning av ornamentala drag från
faraonernas land, sfinxer, lotuskapitäl och
överhuvudtaget något av den hieratiska stelhet, som utmärker den
fornegyptiska konsten. Dess förkärlek för glänsande
mahogny och en myckenhet förgyllda bronsbeslag, liksom
dess smak för tunga, starkt färgade och stormönstrade
sidentyger både i möbelklädslar och på väggarna, går
utmärkt ihop med dess fallenhet för väldiga mått. Det är
icke den lille korsikanen i verkligheten, utan den jätte,
som han själv ansåg sig vara och ville, att andra skulle
hålla honom för, som avspeglas i allt detta — kanske
också inte så litet av den braskande smak, som gärna
utmärker de nyrika, och som låg väl till för det napoleonska
hovet.
Vad arkitekturen beträffar, var den verkliga
empiretiden hos oss, 1810—1830, icke i stånd att producera sig
i någon större omfattning. Offentliga byggnader i denna
stil möta oss framför allt på militärarkitekturens
område, där Karl XIV Johans smak och sakkunskap starkast
kunde göra sig gällande. Garnisonssjukhuset i Stockholm,
ritat av Carl Gjörwell, är måhända det vackraste
exemplet på denna stil.
Herrgårdarna och andra större privathus leva så pass
konservativt kvar i den sengustavianska nyantiken, att
det ofta är mycket svårt att konstatera, vari den empire,
till vilken de tidsmässigt böra räknas, egentligen består.
Det torde närmast vara en starkare tonvikt på vissa
antikiserande drag av rent dekorativ art, t. ex. kolonner
framför huvudfasaden, en kraftigt framspringande
taklist och en stor, med höga fönster försedd frontespis, som
skiljer dem från deras äldre, gustavianska släktingar.
Alltså skenet mera än väsendet, ty rumsfördelning och
andra huvuddrag kvarstå oförändrade.
Inredningskonsten på denna tid visar dörrar och
överstycken med gripar, sfinxer och urnor,
kakelugnar med samma slags emblem till krön, och från
Paris importerade, tryckta tapeter med slagen vid Jena
och Austerlitz och andra huvudaktioner i det napoleonska
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
