Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glykoser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Gmfgas—Grundämne
uppnås bäst, om fröna täckas af ett
lager fuktig jord. I groningens
första stadier uppsupa fröna syrgas i
större mängd än de afgifva kolsyra.
Vid längre framskriden groning
utvecklas deremot kolsyra i större
mängd än som motsvaras af det
syre, hvilket upptages. Derunder
minskas fröets vigt i större mån än
att förlusten kan tillskrifvas det kol,
som aflägsnats i form af kolsyra.
Man har äfven iakttagit att under
groningen utvecklas vätgas, men
ovisst är huruvida denna gas är
en normal produkt af groningen
eller möjligen härstammar från
förruttnelseprocesser i frön, som ej
gro. Under groningen förblir
frönas halt af qväfve oförändrad,
hvilket icke hindrar att frönas
qväfvehaltiga beståndsdelar,
ägghviteämnena, undergå betydliga
törändringar. Diastas och liknande ferment
uppstå utan tvifvel genom
metamorfos af ägghviteämnena, likaledes
asparagin och amidosyror, som
träffas i späda plantor. Under
groningen minskas frönas fetthalt och
stärkelsen försvinner, hvaremot
socker och cellulosa ansenligt ökas.
Grafgas. Se Sumpgas.
Grundämne, Element, Enkel
kropp kallas hvarje sådant ämne,
som man icke kunnat sönderdela i
olikartade beståndsdelar. I den
äldsta tiden, då man icke egde
någon kännedom om kropparnas
kemiska förhållanden, ansåg man att
deras egenskaper betingades af
särskilda grundämnen, som voro
representanter för de fysiska
egenskaperna. Vigtigast af dessa läror
var Aristoteles’ om de fyra
elementen jord, vatten, luft och eld, en
Järä, hvars följder visade sig under
tvänne årtusenden. Då man lärde
känna de kemiska förhållandena,
ansåg man sig kunna tillägga nya
element. Så lärde Geber, i
8:de-årh., att alla metaller bestå af
svafvel och qvicksilfver, en mening,
som rådde under hela den
alkemi-stiska perioden. Basilius Valentinus
tillade i 15:de årh. »salt» som ett
nytt grundämne, och under tiden
till 17:de årh. ansågs att
»qvicksilfver», »svafvel» och »salt» vore
ej allenast metallernas, utan öfver
hufvud alla kroppars grundämnen
— hvarvid dock med grundämnen
ej är att förstå de särskilda
ämnen, hvilka vi nu kalla
qvicksilfver, svafvel och salt, utan ett
slags metafysiska abstraktioner, i
samma mening som de aristoteliska
grundämnena. Den förste, som upp^
trädde emot dessa läror om
metafysiska element, var Rob. Boyle,
hvilken 1661 riktigt definierade
grundämnen som ämnen, hvilka ej
kunna sönderdelas. Dessa åsigter
utöfvade dock icke den verkan på
kemiens utveckling som de borde,
och den gamla uppfattningen fort»
lefde. Så lärde Becher 1669, att
alla brännbara ämnen som
gemensamt element innehålla en »fet jord»
(terra pinguis), och Ståhl antog
1702 att dé innehålla flogistem ’(se
d. o.). Boyles åsigter om elemen*
ten kommo till giltighet, först
sedan Lavoisier reformerat kemien.
Enligt Lavoisier bildas föreningar
genom förening af grundämnen med
hvarandra, hvarunder intet vägbart
förloras. Enligt honom
indelades-grundämnena i: l:o värme, ljus,,
syre, qväfve och väte; 2:o svafvel,,
fosfor och kol, som bilda syror;
3:o metaller; 4io jordarter och 5:o
alkalier. Davy visade inom kort,
att alkalierna och jordarterna voro
sammansatta a£ syre och egendom»
liga metaller. Värme och ljus
af-söndrades snart från de verkliga
kropparna, ehuru de länge fortforo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
