Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isonitriler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
Judebeck—Järn
ur salternas lösningar icke
cyanmetaller, utan hydrat. Jordmetallerna
äro, med undantag af aluminium,
sällsynta element. En af dem är
ett tvåatomigt grundämne, nämligen
beryllium. Zirkonium, torium (och
cerium i dess högsta oxidationsgrad)
äro fyratomiga; de öfriga,
ceritme-tallerna (cerium, låntan, didym och
Samarium) samt gadolinitmetallerna
(Skandium, yttrium, erbium och
yt-terbium), äro treatomiga. Till denna
grupp hörande, ännu ytterst
ofullständigt kända grundämnen äro
hol-mium, tulium, decipium och
ter-bium.
Judebeck, Asfalt (se d. o.).
Jumfrumjölk, en emulsion, som
erhålles genom blandning af
benzoe-tinktur med vatten. Den användes
som kosmetiskt medel.
Järn, ett af de allmännast
utbredda metalliska grundämnena,
anträffas i naturen högst sällan i
gediget tillstånd (i meteorstenar och
vissa basaltiska bergarter). Oftast
förekommer det i förening med
syre och bildar då malmerna
järnglans (järnoxid, Fe2O3 med 69 %
järn), magnetisk järnmalm
(järnoxidoxidul Fe304 med 72 %), sjö- och
myrmalm (järnoxidhydrat med
ungefär 60 %), järnkarbonat, i rent
tillstånd Fe CO 3, med mer eller
mindre mangankarbonat, i orent
tillstånd, blandadt med lera, den
utländska, mellan stenkolsflötserna
förekommande malmen clay iron stone.
I många andra mineral förekommer
äfvenledes järn, och i stor mängd
finnes det i förening med svafvel,
såsom svafvelkis, FeS2, magnetkis
Fe7S8, kopparkis, Cu2S.Fe2S3 o.
s. v. Det förekommer äfven i den
organiska naturen, ehuru i ringa
mängd. Alla växter med gröna
blad innehålla järn och kunna ej
utvecklas utan tillgäng derpå. I
djurens blod förekommer järnet i
organisk förening (se Hämoglobin).
För metallens’ utbringande ur
malmerna rostas först malmen, dels
för att i malmen befintlig
järnoxi-dul skall syrsättas till oxid, dels
äfven för att malmen skall blifva mer
porös och derigenom lättare
tillgänglig för reducerande gaser. Malmen
blandas med kol och i de flesta fall
med kalk, som med silikat, hvilka
finnas inblandade i malmen, bildar
slagg och hindrar malmens
järnoxider att sammansmälta med
gångartens kiselsyra och silikat.
Blandningen af malm, kol och kalk
inlägges hvarftals i en masugn, vid
hvars botten upphettad luft
inpräs-sas med blästrar. Derigenom
förbrännes en del kol till kolsyra, som
vid beröringen med öfverskott af
glödande kol reduceras till koloxid.
Koloxidgasen reducerar järnoxiden
till järn, som med kol förenas till
tackjärn, under det samtidigt kalk
och silikat smälta tillsammans till
slagg. Tackjärnet och slaggen
samlas i masugnens nedre del; slaggen
borttages, allt efter som den stelnar,
och järnet uttappas på bestämda
tider samt gjutes i tackor. Det så
erhållna järnet är icke rent järn,
utan innehåller växlande mängder
kol (2—4,6 %), dels i kemisk
förening, som koljärn, dels i form af
grafit, insprängdt i järnmassan,
kisel (0,1—3 %), fosfor (0,05—2 %),
svafvel, mangan m. m. Af tackjärn
förekomma två slag: hvitt och grått.
Det förra är tennhvitt, har stor
benägenhet att kristallisera och är
stundom grofbladigt i brottet
(spegel-järn). Det smälter lättare än det
gråa tackjärnet och sammandrager
sig vid afsvalning, hvarför det är
oanvändbart till gjutning. Det ar
för öfrigt vida hårdare och sprödare
än det gråa, från hvilket det i ke-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
