Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kopparbrunt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
Kristalloida ämnen—Krom
skilda genom olika antal axlar (3
eller 4), som äro lika eller olika
långa och med hvarandra göra räta
eller sneda vinklar. Kristaller
bildas vid ett ämnes öfvergång från
det flytande eller gasformiga
aggregationstillståndet till det fasta, vid
stelnandet af smälta ämnen, vid
afdunstning eller afkylning af
lösningar och vid sublimation. Ju
långsammare kristallisationen eger rum,
dess större och bättre utbildade
blifva kristallerna. Stores
kristallisationen, bli kristallerna små eller
bilda kristallmjöl (trublerad
kristallisation). Olika ämnen, som finnas
lösta i samma vätska, kristallisera
för sig i olika kristaller, så vida de
icke äro isornorfa. Äro de isornorfa,
anskjuta de i samma kristaller. Den
vätska, ur hvilken kristaller afsatt
sig, kallas moderlut.
Kristalloida ämnen. Se
Diffusion.
Kristallvatten benämnes det
vatten, som till konstant mängd
förekommer bundet i många
kristalliserande ämnen. Kristallvattnet
ingår alltid i molekylärt
förhållande i föreningar och kan derför
uttryckas i kemiska formler. Oaktadt
det således måste anses såsom
verkligen kemiskt bundet, kan man efter
nu rådande kemiska teorier icke
förklara dess bindningssätt, och man
anser derför att de föreningar, som
innehålla kristallvatten, äro
»molekylära föreningar». Den mängd
värme, som utvecklas vid
kristall-vattenbindningen, är i hög grad
olika, och likaledes, den lätthet, med
hvilken kristallvattnet kan aflägsnas
ur en förening. I klormagnesium,
MgCl2 + 6H2O, utvecklar i medeltal
hvar och en af de sex molekylerna
vatten, då de bindas af Mg Cl2,
5,492 cal., i kadmiumkloriden
CdCl2+2H2O 1,125 cal. Dessa
äro extrema exempel. I allmänhet
är värmeutvecklingen större än isens
smältningsvärme. Olika molekyler
kristallvatten utveckla dels lika, dels
olika mängder värme, då de förenas
med ett och samma salt. I
natrium-pyrofosfat Na4P2 O7+10H2O
utvecklar hvar och en af de 10 mol.
H2 O samma värmemängd, eller
2,352 kalorier. I
natriumortofosfa-tet Na2HPO4+12H2O, hafva af
de 12 molekylerna H20 tvänne
bundits med starkare
värmeutveckling (hvardera med 3,015 cal.) än
de öfriga 10 (hvardera med 2,244
cal.). Af glaubersalts,
Na2SO4+10H2O,
10 mol. H2 O har en vid
föreningen utvecklat 2,360 cal., men de
9 öfriga 1,873 cal. Många salter
förlora i luften kristallvattnet och
blifva då matta. Man kallar
sådana salter vittrande L fatiscerande.
Kritisk punkt benämnes den
temperatur, öfver hvilken gaser ej
genom tryck kunna förtätas till
vätskor.
Krom, ett af Vauquelin J.797
upptäckt metalliskt grundämne, som
förekommer i naturen sparsamt och
förenadt med syre. Det mineral,
af hvilket kromföreningar framställas,
är kromjärn, järnoxidul-kromoxid,
FeOCr2O8, som förekommer i
Norge, vid Eörås, och i norra
A-merika. Mineralet förarbetas först
på kaliumdikromat (se
Kaliumkro-mai), hvaraf kromoxid och
kromklorid framställas. Blandas oxiden med
kol, och upphettas blandningen i
kalkdegel för knallgaslåga, kan
metallen erhållas i smält tillstånd.
Lättare erhålles krom, om
kromklorid upphettas i en degel med
natrium och zink samt den dervid
erhållna massan af zink och krom
behandlas med salpetersyra. Krom
stannar då som ett järnfärgadt groft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
