Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Kejsarprinsens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•236
Bonapartisterna ansågo nu att han borde vinna rykte
som krigare, innan han på allvar kunde tänka på att bli
kejsare. De uppmanade honom därför att sluta sig till de
engelska trupper, som kämpade mot zulukaffrerna. Trots
sin iver att få se sin son på tronen ryggade kejsarinnan
tillbaka vid tanken på, att han skulle närma sig det målet
på denna väg. Prinsen visade sig däremot strax villig att
följa uppmaningen, och i trots av att hans mor sökte
övertala honom att stanna, inskeppade han sig till Afrika,
efter att ha sänt det bonapartistiska partiet en
avskedshälsning. Den 9 april 1879 anlände han till
överbefälhavaren lörd Chelmsfords huvudkvarter, och under maj
månad deltog han i flera träffningar, där han visade energi
och käckhet.
Tillsammans med en officer och några soldater gjorde
han den första juni en rekognosering i närheten av Itelezi,
då en skock zuluer plötsligt rusade fram. Männen i hans
eskort lämnade honom i sticket för att rädda sig själva.
Prinsen försvarade sig så länge han kunde mot den
vilda övermakten. Men slutligen gav en av zuluerna
honom dödshugget, och han sjönk till marken, genomborrad
av sjutton spjut. »Så förunnade», säger Militärisches
Wochenblatt, som i hedrande ord omtalar den unge fursten,
»ett outransakligt öde honom vad det hårdnackat förnekat
såväl släktens store stiftare, Napoleon I, som hans fader,
Napoleon III, nämligen att falla som krigare, i kamp mot
fienden.»
Kejsarprinsens död gjorde ett överväldigande
intryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
