Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCENISKA KONSTNAREK 83
han, omedelbart innan han gjorde sin entré, ned i ett stort
vattenfyldt brandkar, som på den tiden alltid vid representa»
tionerna stod bakom fonden, och kom så, drypande våt, in
på scenen. En annan gång, då han spelade Sigismund i »Lifvet
en dröm,» nöjde han sig ej med den kedja af järnbleck han
såsom den fängslade konungasonen skulle bära, utan han gick
själf till en järnbod och köpte en grof järnketting och därpå
lät han en smed göra ett lifbälte af tjock järnplåt och vid den
fastsmiddes kedjan. Och då han som Engelbrekt i »Engelbrekt
och hans dalkarlar» hade fått det dödande hugget af Måns
Bengtsson Natt och Dag, och blifvit inburen döende på scenen,
fick det ej, såsom det eljes brukades, vara lingonsaft som flöt
fram ur såret — det skulle vara riktigt blod, och för den skull
fick något af hans barn alltid gå till slaktarhuset långt bort
på norr och köpa en half kanna oxblod, ty naturligt skulle
det vara.
Synnerligen noga var han med sin kostymering. Johan
Jolin skrifver härom i en skiss, »Min logekamrat», i kalendern
Nornan 1882: »Georg Dahlqvist skydde aldrig några uppoff»
ringar, när det gällde hans kostymer, fast han ej dcpenseradc
särdeles mycket på sin toalett som privatman. Skulle han
vara elegant på scenen, så beställdes alltid nya dyrbara kläder,
och spelade han konung, nöjde han sig ej med teaterns bomulls»
sammet, han bekostade själf silkessammet. Att med en talrik
familj, om hvilken han ofta talade med kärlekstårar i ögonen,
tillika tillfredsställa konstnärens alla behof, var ingen lätt upp»
gift. Följaktligen skydde han inga ansträngningar, för att skaffa
sig inkomster utom sin lön, och han gasterade därför tidt och
ofta å landsortsteatrarna, samt reste icke sällan natt och dag
i »ur och skur», för att ej försumma sina tjänstepligter vid
den kungliga scenen».
För det låga och lumpna fanns ingen resonansbotten hos
Dahlqvist. Han kunde med sanning framställa en stor brotts»
ling, men ej en feg usling. Hans Frans Moor tålde därför
ingen jämförelse med hans Karl Moor, liksom äfven hans
Tartuffe och Harpagon ej hörde till hans mera framstående
skapelser. För rent komiska uppgifter såsom t. ex. Jakob von
Tyboe och Sganarelle i Moliéres »Skola för äkta män» läm«
pade sig hans skaplynne ej fullt väl. Däremot var han på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
