Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCENISKA KONSTNAREK
149
höll sig i Stockholm en tid. Sedermera blef Pothier i Paris
hans lärare.
År 1858 öfvergick han till Kungl. Teatern, där han den 6
okt. 1858 gjorde en glänsande debut som Figaro i »Figaros
bröllop». Sedan följde slag i slag den ena framgången efter
den andra och Fritz Arlberg framstod snart som ett mönster
för konstnärlig soliditet, parad med finhet och nobless. Hans
vackra väl utbildade baryton, hans dramatiska talang och hans
högst fördelaktiga yttre gjorde honom till en af opcrascenens
mest uppburna konstnärer under de sexton ir som han
var fast anställd där. Hans röst var visserligen ej stor, men
han ägde till gengäld en intelligens och en på grundlig bild»
ning byggd konstnärlig uppfattning, som i förening med hans
medfödda fina smak, hans eleganta och nobla framträdande,
gjorde honom till en af de mest framstående och sympativäckan»
de företeelserna i hela vår teaterhistoria. Han var i besittning
af en mångsidighet som skådespelare, som ej är så vanlig vid
den lyriska scenen. Han löste de mest olikartade uppgifter,
än djupt allvarliga, än glada och komiska. En blick på hans
repertoar visar bäst denne genialiske konstnärs mångsidiga
begåfning. Bland hans förnämligare roller på vår operascen
må sålunda anföras: Don Juan, Agamemnon i »Ifigcnia i Aulis»,
Valentin i »Faust», Grefve de Nevers i »Hugenotterna», Mercutio
i »Romeo och Julia». Kark i »Den bergtagna», Den flygande
Holländaren, Telramund i »Lohengrin», Wolfram i
»Tannhäuser»-Almaviva i »Figaros bröllop», Carl V i »Ernani», Hans Heiting,
Zampa, Miller i »Nürnbcrgcrdockan», Räfklo i »Målaren och
modellerna», Belcor i »Kärleksdrycken», Christiern i »Gustaf
Vasa», Grefve Luna i »Trubaduren», Nelusco i »Afrikanskan»
och Lörd Klockburn i »Fra Diavolo».
Som ett bevis på Arlbergs förmåga att äfven af den till synes
obetydligaste uppgift skapa en karakteristisk figur anför Frans
Hedberg i »Svenska operasångare», hans återgifvande af Laertes’
lilla roll i »Mignon», som genom Arlbergs framställning gjorde
sig så gällande. »Endast hans inträde i andra akten som den
i rococokostymen stoltserande Theseus i Midsommarnattsdröms
men var ett praktstycke af dristig komik, och Laertes var, när
Arlberg återgaf den, en af styckets skarpast framträdande karak»
tärer, något som han sedan icke alltid varit».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>