Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
KUNG!.. TEATRARNE
veckla sig. Under denna tid lärde hon känna Knut Almlöf,
med hvilken hon ingick äktenskap den 22 aug. 1857. Och
från den tiden kan också den högsta utvecklingen af hennes
konstnärskap räkna sin början». (Christoffer Eichhorn, upp»
sats i Eko 1877.)
Då Delandska sällskapet upphört togo makarna Almlöf hö»
sten 1861 anställning hos Stjernström vid Mindre Teatern.
Två år senare öfvergingo de till den kungliga scenen, där hon.
liksom hennes man, fann det rätta fältet för sin verksamhet,
och bland hennes bästa skapelser på denna scen må anföras
Dorine i »Tartuffe», Frosine i »Den ginge», Belise i »Lärdt folk
i stubb», Celeste i »Fregattkaptenen», gumman Fadette i »Syr»
san», Madam Rundholmen i »De ungas förbund», Hedvig i
»Min ros i skogen» och Angelika i »Slägtingar» (i hvilka båda
sistnämnda stycken, som en lång tid gåfvos som ett program,
hon hade tillfälle att i två hvarandra fullkomligt olika roller
visa den öfverlägsna mångsidigheten af sin talang), Clotilde
d’Evry i »Familjen Bcnoiton», Fru Cotteret i »Skvallerherr»
skåpet i Pont«Arcy», Fru Bellamy i »Onkel Sam», Fru Mörk i
»Sparlakanslexor», Fru Monika i »Evas systrar» och Hertiginnan
i »Sällskap där man har tråkigt».
»De roller, som bäst lyckades henne, voro de med antingen
cn utprägladt burlesk eller cn komisk anstrykning, och hon
skydde icke att framhålla denna sida af karaktären, ty hon
liksom hennes fader ville hafva sanning och natur i framställs
ningen, äfven om färgerna därvid kommo att framstå något
starka. — Som de Molièrska subrcttcrna lade fru Almlöf i da»
gen cn abandon och en talförhet, som bättre än något tydde
på det arf hon mottagit från sitt franska fäderne, och hon
skulle mer än väl kunnat med dem uppträda på en Pariser»
scen, så äkta galliska voro den kvickhet och det goda lynne
som hon visste använda i sådana roller». (Frans Hedberg,
»Svenska skådespelare».) I konsten att säga spetsiga repliker
var hon oöfverträfflig. Men hon kunde äfven på ett mäster»
ligt sätt återgifva sådana karaktärer, där cn sträf och komisk
vta dolde ett varmt hjärta.
»Det var alltid en glädje att se Betty Almlöf på scenen»,
skref en minnestecknare vid hennes bortgång, »men det blef
en oförgätlig, njutningsrik högtid att se henne och hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
