Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCENISKA KONSTNAKEK
141
Efter att under vintern 1S92—1893 ha varit engagerad vid
Théåtre Vaudeville i Paris, kom hon hösten 1893 tillbaka till
Stockholm och uppträdde under månaderna november—januari
som gäst å Kungl. Dramatiska Teatern, där hon gjorde sin
entré i titelrollen (Gilberte) i »Frou«Frou». Hon uppträdde
äfven i »En räddande ängel» och »Vi skiljas!», hvilka båda
stycken utgjorde programmet vid gästspelets sista föreställning
den 29 jan. 1894. Kritiken konstaterade nu »afgjorda fram»
steg i konstnärlig mognad, lyckligtvis utan ringaste intrång
på den friska naturel, som ännu alltjämt utgör denna skåde»
spelerskas förnämsta sceniska verkningsmedel».
Från 1 juli 1894 tog hon åter fast engagement vid den scen,
där hon så länge varit saknad. Hennes första stora seger blef
nu den roll, som skall komma att räknas till en af hennes
allra förnämsta skapelser: Madame Sans-Géne (första ggn den
12 febr. 1895). Utom sina gamla roller utförde hon under
de fyra år hon nu tillhörde Kungl. Dramatiska Teatern: Carolina
i »De oskiljaktigc», Sylvette i Edmond Rostands komedi »Roman»
tik» (7 nov. 1895), Agapetus i »Herr Dardanell och hans upptåg
på landet», där hon utvecklade en i hög grad drastisk komik, Agnex
i Moliéres »Fruntimmersskolan», Erika Larsson i »Blommor i drif»
bänk», Julie i »Nya garnisonen», Edgardi Léon Gandillots komedi
»Villa Gaby» och Gurli i Henrik Christiernssons lustspel med
detta namn (20 jan. 1898), i hvilken roll hennes briljanta
franska prononciation kom henne väl till pass.
Den 27 maj 1898 tog hon, vid ännu ej fyllda 38 år, som
Madame Sans-Géne för alltid afsked från den scen, bland
hvars förnämsta prydnader — ja, den allra förnämsta inom
sin genre, ingenucfacket — hon under ett tjugutal år varit.
Helt naturligt blef hon vid denna sin afskedsföreställning
hyllad med en oändlighet af blommor och ståtliga lagerkransar.
»Från början till slut gestaltade sig aftonen till en stor ovation
åt den firade favoriten. Och det var verkligen ej mer än
rättvist. Den publik som igår hyllade Ellen Hartman visste
mer än väl att teatern i henne förlorar ett söndagsbarn, en
begåfning, frisk, ursprunglig och mångsidig som få samt ut»
vecklad både genom rutin, arbete och studier på Europas
främsta scener». (Pehr Staaff, Dagens Nyheter 28 maj 1898).
Askådarnes entusiastiska hyllning kulminerade naturligtvis efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
