Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra och så talrikt att det icke blir möjligt
att räkna dem. Det har vid sådana tillfällen
iakttagits, att stjernfallen, som i allmänhet
röra sig åt alla möjliga håll, uppåt, nedåt och
åt sidorna, med sina tänkta förlängningar
liksom utstråla från någon gemensam
utgångspunkt med oföränderligt läge på himmelen för
att åter sammanlöpa i en annan punkt på
himmelens motsatta sida. Detta förhållande
förklaras sålunda, att stjernfallen i
verkligheten gå parallelt med hvarandra, ehuru de på
grund af perspek ti viska lagar tyckas
sammanlöpa, då de betraktas på stort afstånd. De
bekanta meteorregn, som bruka inträffa
omkring 13—14 November, utstråla sålunda från
en punkt i stjernbilden Lejonets hufvud och
hafva deraf fått namnet leonider. De
likaledes bekanta meteorfallen omkring den 10
Augusti, Laurentiusdagen, hvilka i gamla
irländska kyrkokalendrar omtalas under namnet
S:t Laurentius’ tårar, kallas af samma
anledning perseider, emedan de tyckas utstråla från
en punkt i stjernbilden Perseus.
Andromederna, som bruka iakttagas omkring 6—7
December, utstråla från Andromeda o. s. v.
Yi kunna häraf lätt förstå, att orsaken till
de periodiskt återkommande ymnigare
stjernfallen måste vara lokal, så att just de trakter
i rymden, hvarest jorden vid stjernfallstiderna
kringsväfvar, utgöra tillhållet för meteorer i
större mängd än annorstädes. De kunna
naturligtvis icke stå stilla, dessa meteormassor,
emedan de då skulle störta i solen och
förstöras lika visst som jorden, om hon stannade
i sitt lopp, skulle på 64 1/2 <fygn falla
tillhopa i solen. De röra sig oupphörligt i sina
banor, och då de icke desto mindre finnas
nästan årligen tillstädes på sin plats, måste i
hvarje sådant fall finnas en hel följd af
meteorsvärmar, rörande sig efter hvarandra i
samma bana omkring solen. Yi antaga i följd
häraf att jorden vid hvar och en af de
årligen återkommande meteorregntiderna korsar
ett visst system af meteorer, strödda utefter
en för alla gemensam bana och således gående
som en ström eller elliptisk ring omkring solen.
Huru likformigt meteorerna befinna sig
fördelade i en sådan ström eller ring måste bero
på den regelbundenhet, hvarmed stjernfallen
hvarje år återkomma i samma prakt.
Härmed förhåller sig så, att de betydligare
periodiska stjernfallen äro långt ifrån lika
storartade alla år. Tvärtom: många . år förgå,
under hvilka dessa företeelser äro högst
oansenliga. De meteorströmmar, som framkalla
dem, måste derföre vara fläckvis utrustade
med rikligare meteormängder än annorstädes
och kanske på långa sträckor alldeles
meteorlösa.
Om t. ex. Leonidernas ström upptoge
deras hela bana och vore lika tät öfverallt,
skulle vi hvarje år omkring den 14 November
träffas af sådana praktfulla meteorregn, som
inträffade åren 1799, 1$33 och 1866. Men
dessa år äro just de, under hvilka de
ifrågavarande ljusregnen uppnått sitt maximum;
sedan den under fyra å sex följande år
försvagats, nedsjunker företeelsen under den
33-åriga periodens öfriga del till en ren
obetydlighet. Det glänsande meteorregnet 1866, som
på åtskilliga ställen, såsom i Böhmen,
upp-gifves varit så intensivt, »att det tycktes regna
eld från himmelen», som på Sicilien
framkallade intrycket af »ett fruktansvärdt’
fyrverkeri, som om en vulkaneruption skett på
himmelen, så att densamma råkat i brand»
och som upplyste staden Aten och hela
landskapet »liksom med en bengalisk eld»,
kommer alltså att först i November år 1899
efterföljas af någonting liknande. För närvarande
visa sig endast obetydliga spår af
leonid-svärmen, beroende derpå att de tommaste
de-larne af dess bana korsas af jordbanan. Hvad
deremot beträffar perseidernas bana, så
upptages denna till ganska betydlig del af
tem-ligen jemt fördelade meteorsvärmar, emedan
dessa stjernfall med stor regelbundenhet
förnyas hvarje år.
I afseende å perseiderna och leoniderna
hafva iakttagelserna öfver deras skenbara vägar
i luftkretsen samt de beräkningar öfver
rörelsen, hvilka utförts på grund af
omloppsperioderna och hastigheten vid korsandet af
jordbanan, nästan med full visshet ådagalagt,
att de genom rymden framgå i samma banor
som ett par bekanta kometer. Det ligger då
nära till hands att betrakta dem såsom ett
slags tillbehör till dessa kometer, såsom
lösryckta massor från kometkärnorna, eller såsom
kometer stadda i upplösningstillstånd.
Upp-lösningskatastroferna voro sannolikt i begge
fallen en följd af någon planetarisk åverkan
på kometerna vid den tid, då de först
indrogos i vårt solsystem. Flera andra
stjern-fallsgrupper äro likaledes bekanta, hvilkas
rörelseförhållanden stämma väl öfverens med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
